konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 562 fostrats till att tro på. Han anknöt i det sammanhanget till ”Savignys nasjonalromantikk, bygget på ’der Volksgeist’ ogIherings realisme, ’der Zweck ist der Schöpfer des ganzen Rechts’. Nasjonalromantikk og realisme er en farlig kombinasjon.”325 Att domarna i Høyesterett lade ned ämbetena år 1940 var en värdefull politisk demonstration, som – enligt Hjort – också underströk att Høyesterett numera måste anses skyldig att se till att norska myndigheter följdeEKMR. Men detta betydde också att domaren hade en plikt att göra motstånd – ”eventuelt til å sette livet inn” – mot en lagstiftning som kränkte mänskliga rättigheter, vilket i sin tur innebar dels att ett enskilt land inte längre var suveränt på lagstiftningens område, dels att den enskilda domaren inte i efterhand kunde försvara sig med att han hade följt nationell rätt. Vad betydde då detta, frågade sig Hjort; att man år 1962 rörde sig mot en ny rättsfilosofi och en ny rättsuppfattning, mera i linje med den som gällde före Savigny? Det skulle då vara fråga om ett slags naturrätt eller förnuftsrätt eller om allmänna rättsprinciper som erkändes av civiliserade nationer. Liknande formuleringar på det temat fanns i såväl Code Civil som i Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna och EKMR, i den sistnämnda apropå att det enligt art. 7 inte utgjorde en retroaktiv dom om en domstol dömde enligt sådana rättsprinciper. ”Juristens ordenssans” påkallade dock att den internationella rätten borde vara mera precis och att EKMR borde byggas in i nationell rätt, att det personliga ansvaret för de mänskliga rättigheterna borde klargöras och deras innehåll tydliggöras så att det andra världskrigets erfarenheter kunde hjälpa framtida generationer. Det viktigaste medlet var enligt Hjort att ”rykke dommeren ut av embedsmanns-hierarkiet, slik at han synlig blir en representant for den tredje statsmakt”. Domare, som har att tillämpa lag som är i strid med allmänna rättsprinciper som erkänns av civiliserade nationer, ”bør gå av, som vår Høyesteretts medlemmer gjorde, eller de bør, hvis de ikke kan unnslippe, frifinne og ta følgene sommenn”.326 Några år senare återkom Hjort till en liknande fråga, nämligen om Høyesterett fungerade som författningsdomstol. Han kopplade samman den norska grundlagens överordning över andra lagar och maktdelningsläran med Alexander Hamiltons yttrande om lagprövningen i The Federalist och med Marshalls resonemang i Marbury v. Madison. Han översatte Marshalls argumentation till norska och anslöt sig till den.327 Han menade också att 325 Hjort 1962 s. 113. Jfr de Figueiredo 2002 s. 320-322. 326 Citaten i detta stycke från Hjort 1962 s. 114-116. 327 J. B. Hjort, ”Høyesterett som forfatningsdomstol” i LoR1965 s. 124-128.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=