kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 559 skulle överpröva Högsta domstolens lagprövningsavgöranden. Domstolen bestod av parlamentets ledamöter. Föga förvånande förklarade denna ’domstol’ lagen giltig. Harris och medparter stämde då inrikesministern med en begäran om att lagen om High Court of Parliament skulle förklaras grundlagsstridig och därmed ogiltig, en talan som först underinstansen och sedan Högsta domstolen – i avgörandet Minister of the Interior v. Harris – biföll. För att ändå kunna genomföraapartheid-politiken ändrade parlamentet senatens sammansättning (så att det kvalificerade lagstiftningsförfarandet enklare skulle leda till önskat resultat) och Högsta domstolens sammansättning (så att konstitutionella frågor skulle avgöras av elva och inte fem ledamöter; det senare skulle innebära att de fem ledamöter somdeltagit i de båda avgörandena skulle kunna överröstas av de nya sex). Dessa förändringar genomfördes på formellt korrekt sätt och innebar i sin tur att rösträttsinskränkningen kunde genomföras på formellt korrekt sätt. Tio av domarna upprätthöll lagstiftningen, och utökningen av ledamotsantalet i Högsta domstolen hade alltså varit onödigt. Endast en av domarna ogiltigförklarade lagstiftningsåtgärderna eftersom de utgjorde ett kringgående av konstitutionen. I och med denna utgång hade grundlagen och lagprövningsrätten mist sin betydelse. Edel Saunte menade att lagprövningen inte i normalfallet skulle leda till en maktkamp. Argumentet var inte att domstolarna skulle tillämpa en så bred normprövningsmarginal att praktiskt taget all lagstiftning skulle anses grundlagsenlig, utan tvärtom att Folketinget självt skulle vara så noga att lagarna var grundlagsenliga att Højesteret inte skulle behöva underkänna någon lag. Detta skulle då vara en indirekt effekt av lagprövningen, egentligen dess bästa effekt, samtidigt som lagstiftaren motsatsvis inte skulle behöva vara så noga om lagprövningen inte fanns. Det sydafrikanska exemplet visade att lagprövningen utgjorde ”et vist værn” mot en begynnande diktatorisk regim. Sauntemotsade på så sätt Ross’ uppfattning att lagprövningen skulle vara meningslös i en sådan situation, men det ligger i formuleringen att hon insåg att domstolarna inte skulle kunna stoppa utvecklingen på egen hand.314 Det framgick ju också av det sydafrikanska exemplet. Enligt Sørensen kunde man svårligen uttala sig om utfallet av en motsvarande maktkamp i Danmark, men det kunde finnas situationer ”der det kan tjene højere formål at gå ned med flaget vajende”:315 314 Jfr John Dugard, ”The Judiciary in a State of National Crisis – With Special Reference to the South African Experience” i Washington and Lee LawReview, vol. 44, nr 2, 1987, s. 477501, ssk. s. 477-478 och 498-501. 315 Sørensen 1959 s. 451.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=