konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 558 Också Max Sørensen hade i sin recension av Ross’ diskussion om lagprövningens avskaffande genom lag, apropå Ross’ uttalanden om utfallet av en maktkamp mellan Højesteret och Folketinget, uttalat att Ross’ hade kunnat hänvisa till utvecklingen i Sydafrika.310 Dessa hänvisningar till rättsförhållandena i Sydafrika kräver en liten redogörelse för bakgrunden.311 I den brittiska South Africa Act fanns bestämmelser om ett kvalificerat lagstiftningsförfarande för inskränkningar i rösträtten för färgade personer i Kapkolonin. Sedan Sydafrika fått full självständighet blev den dominerande uppfattningen att det sydafrikanska parlamentet blivit suveränt och inte längre var bundet av de formellt alltjämt gällande reglerna i South Africa Act om det kvalificerade lagstiftningsförfarandet. Visserligen hade rösträtten för svarta inskränkts på 1930-talet genom detta kvalificerade förfarande, men Högsta domstolen hade i ett mål om lagens giltighet – där en part hade påstått att det kvalificerade förfarandet inte gällde längre och att lagen därför var ogiltig – uttalat att domstolarna inte kunde pröva om förfarandet i parlamentet varit korrekt. Eftersom någon domstolsprövning inte kunnat ske uppfattades detta som att det kvalificerade lagstiftningsförfarandet inte behövde iakttas längre. Sedan Nationalistpartiet år 1948 fått majoritet i parlamentets kamrar men inte den kvalificerade majoritet i hela parlamentet som krävdes för att inskränka rösträtten, beslutade parlamentet om rösträttsinskränkningar även för färgade i Kapkolonin genom det vanliga lagstiftningsförfarandet. En man vid namn Harris, som på det sättet förlorat sin rösträtt, stämde tillsammans med ytterligare några personer inrikesministern Dönges och yrkade på en förklaring att lagen var grundlagsstridig. I avgörandet Harris v. Minister of the Interior312 den 20 mars 1952 frångick Högsta domstolen det tidigare prejudikatet. Domstolen uttalade att South Africa Act var en överordnad grundlag, att det kvalificerade lagstiftningsförfarandet gällde och att den ifrågasatta lagen alltså var ogiltig. Parlamentet inrättade som svar på detta en High Court of Parliament (enligt en medlem av oppositionen rätteligen ”a low court of injustice”313) som 309 Saunte 1961 s. 119-120. 310 Sørensen 1959 s. 451 med hänvisning till Marshall 1957, se nästa not. 311 Se till det följande John Dugard, Human Rights and the South African Legal Order, Princeton 1978, s. 28-34 eller mera i detalj Geoffrey Marshall, Parliamentary Sovereignty and the Commonwealth, Oxford 1957, s. 139-248. 312 Även kallat Harris v. Dönges. 313 Marshall 1957 s. 208. gering med diktaturtilbøjeligheder, jfr. Højesteretsdomme afsagt af Højesteret i den sydafrikanske union.”309
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=