konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 554 ningarna utgjorde ett expropriativt ingrepp, som enligt 73 § grundlagen bara kunde ske mot full ersättning. Staten menade å andra sidan att det var fråga om ”almindelige erstatningsfri reguleringer af ejendomsretten”.297 Landsretten höll med hyresvärdarna om att marginalen mellan inkomster och kostnader hade minskat, men det var inte fråga om en äganderättsöverföring till staten utan om en rådighetsinskränkning, som var en följd av bostadsbristen under kriget. Mot den bakgrunden var det inte fråga om expropriation, oavsett hur små marginalerna hade blivit. Också Højesteret fäste vikt vid att det var fråga om en generell reglering av hyresförhållandena, som inte på grund av kostnadsutvecklingen kunde jämställas med expropriation. Somman får förstå Højestret kunde marginalens minskning inte efter hand medföra, att regleringen till slut blev att jämställa med expropriation. Detta lämnar oklart, om detta skulle gälla även om kostnaderna efter hand skulle överstiga intäkterna. Av visst intresse är nämligen att Højesteret utförligt redogjorde för att staten samt hyresvärdarnas och hyresgästernas organisationer under år 1964 hade bildat en kommitté som hade enats om höjda hyresnivåer. Processen hade alltså lett till resultat på annat sätt än genom dom. I en kommentar till domen skrev en av domarna, H. Schaumburg, att det i målet var enighet om domstolarnas rätt att pröva lagars grundlagsenlighet och hänvisade till UfR1952 s. 797 (Ahlefeldt-Laurvigs fastigheter).298 Han noterade det svårfångade i en talan som innebär att en lag som ursprungligen varit grundlagsenlig skulle ha blivit grundlagsstridig på grund av ändrade yttre förhållanden, vilka borde ha föranlett lagstiftaren att ändra lagen.299 Exakt när skulle gränsen för grundlagsstridigheten vara nådd? Sättet att föra talan visade att det egentliga syftet med talan inte var en dom utan en lagändring, som också skedde. Men en dom hade det inte gärna kunnat bli, för det hade varit en ”handlingsdom over for Folketinget”300 och dessutom var yrkandet mycket oprecist. Den större frågan var ommaximipriser kunde bedömas som grundlagsstridiga, och så torde i så fall bara kunna ske ”i meget grelle tilfælde”. Hyresvärdarna hade också hänvisat till likheten inför lagen, med hänvisning till att det fanns vissa oreglerade hyresförhållanden. Om detta sade Schaumburg att om en sådan regel skulle finnas som en oskriven princip på grundlagsnivå, kunde den förmodligen leda till åsidosättande av lag bara i ”klare tilfælde af grov og vilkårlig forskelsbehandling af bor297 UfR1965 s. 293 på s. 298. 298 Se också Ross 1966 s. 191. 299 Schaumburg 1965 s. 243. 300 Schaumburg 1965 s. 243.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=