kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 553 ta expropriationen pekar emellertid framåt mot det rättsfall293 som på allvar satte igång den svenska rättighetsdiskussionen. I sammanhanget kan nämnas att det enligt vad som senare slogs fast i UfR 1973 s. 14 var bättre att expropriera i god tid, om det fanns konkreta planer på fastighetens användning för allmänna ändamål, än att låta ägaren sväva i ovisshet om en eventuell framtida expropriation.294 Expropriation i syfte att omfördela arealer var enligt UfR1973 s. 657 inte tillåten, tydligen eftersom syftet inte var att tillgodose allmänna behov. Enligt højsteretsdommer P. Spleth, som kommenterade fallet, syntes det finnas ”grund for domstolene til i tilfælde som det foreliggende at være særlig på vagt og derfor ikke vise tilbageholdenhed med hensyn til at vurdere, om den offentlige interesse virkelig med rimelighed har kunnet bære det konkrete ekspropriationsindgreb, i stedet for blot at bruge de særlige omstændigheder somindiciumfor ekspropriantens formål med ekspropriationen”.295 Enligt Spleth skulle domarna alltså inte bara granska expropriantens angivna syfte utan även om detta framstod som realistiskt utifrån de bakomliggande ekonomiska förhållandena. Under och efter andra världskriget reglerades hyresförhållandena med bland annat procentuellt bestämda hyreshöjningar, förbud att säga upp hyresförhållanden och plikt att hyra ut lägenheter på nytt. Frågan var i UfR 1965 s. 293 omdet allt större missförhållandet mellan hyrans storlek och hyresvärdens kostnader kunde göra att lagstiftningen kom att strida mot bland annat skyddet för äganderätten i 73 § grundlagen. Hyresvärdarnas organisation stämde staten med krav på att staten skulle erkänna att hyresvärdarna bara var skyldiga att följa förbudet att säga upp hyresförhållanden och plikten att hyra ut lägenheter på nytt om ”der ydes udlejerne erstatning”296 för de ökade kostnaderna. Hyresvärdarnas organisation argumenterade för att missförhållandet mellan de små hyreshöjningarna och de stora kostnadsök293 Europadomstolens dom den 23.9.1982 i mål 7151/75 och 7152/75 Sporrong och Lönnroth mot Sverige. 294 I fallet var det fråga om en expropriation som genomförts år 1947 men där den f.d. ägaren hade låtits arrendera marken och fortsätta bruka den. Att den f.d. ägarens arvingar inte sades upp till avflyttning förrän år 1968 innebar enligt en av arvingarna att expropriationsersättningen borde räknas om enligt 1969 års priser, eftersom expropriationen år 1947 inte hade skett av anledning som var aktuell då. Højesteret fann att expropriationen år 1947 hade skett av ett då aktuellt skäl – utvidgning av flygplatsen Kastrup – och att det som passerade därefter inte kunde ge rätt till ytterligare ersättning. 295 P. Spleth, kommentar till UfR1973 s. 657 i UfRB 1973 s. 318-322 på s. 322. 296 UfR1965 s. 293 på s. 294.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=