konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 552 ningar. DSBville inte låta henne bygga på tomterna, för de kunde behövas för stationsbyggnader. Hon kunde då inte få statslån, och tomterna blev därefter outnyttjade till dess de exproprierades år 1957. Kvinnan ville ha ersättning för arkitektkostnaderna och för att hon under flera år inte hade kunnat ha någon nytta av tomterna. Hon hade år 1951 påtalat att hon varken kunde använda eller sälja tomterna och begärt besked om expropriationen. Kvinnan hävdade att den erbjudna ersättningen inte var fullständig ersättning enligt 73 § grundlagen. Landsretten fann att tomternas värde var 15 000 kr. ”Ud over dette beløb”, fortsatte landsretten, ”findes sagsøgerinden til opnåelse af fuldstændig erstatning med rette at kunne kræve sig godtgjort udgifterne til arkitektbistand”292 i anledning av den påtänkta byggnationen. Ytterligare ett belopp skulle tillkomma, eftersom hon hade haft kostnader för skatter samtidigt som hon med anledning av den förestående expropriationen hade varit avskuren från alla möjligheter att använda marken. För dessa kostnader och även advokatkostnad inför den kommission som hade fastställt det ursprungliga beloppet fick hon i ett för allt 4 000 kr ytterligare. Højesteret instämde i landsrettens bedömning om vilka kostnader som var ersättningsgilla, men de uppskattade beloppet till 2 000 kr. Två domare var skiljaktiga och ville uppskatta den ytterligare erättningen till 500 kr. Fallet är intressant, eftersom det visar att äganderätten och 73 § grundlagen hade ökat i betydelse sedan UfR1949 s. 1058 (rätt till ersättning för grus?). Båda fallen skulle ha kunnat omfattas av tanken att staten kunde reglera användningen av egendom, utan att detta gav rätt till ersättning. I 1949 års fall ansågs en fastighetsägare inte ha rätt till ersättning för värdet av grus som han inte hade tänkt exploatera, men år 1961 fick fastighetsägaren rätt till ersättning för att hon inte kunnat använda fastigheten på avsett sätt. En skillnad mellan fallen, som kan förklara de olika utgångarna, kan vara fastighetsägarens avsikter – avser man utnyttja fastigheten på visst sätt och kan bevisa detta får man ersättning för inskränkningen, men avser man inte utnyttja fastighetens resurser har man inget anspråk på ersättning för dem. Man skulle emellertid lika väl kunna konstruera jämförelsen så att avsikten hade ökat i betydelse – år 1949 respekterades inte ägarens avsikter, men år 1961 respekterades de. Sedda på det sättet kan rättsfallen visa att ägarens avsikter ökat i betydelse i skyddet för ’ejendomsretten’. Att staten fick ersätta kostnaden för att äga en fastighet som var outnyttjbar på grund av den laten292 UfR1961 s. 558 på s. 561.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=