konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 550 i fallet.288 En följdfråga är förstås om civillag med samma innebörd hade varit grundlagsenlig. Som redan hade klarlagts genomNJA1934 s. 515 (Lübeckska målet) kunde domarna pröva om förordning stämde med grundlag. GenomNJA1951 s. 39 I-II (kvarlåtenskapsskatt) lades till att domarna kunde pröva skattelag som stiftats av riksdagen och utfärdats av Kungl. Maj:t. I doktrinen var uppfattningen att det fanns en normhierarki och en lagprövningsrätt men att den sistnämnda skulle utövas restriktivt. Den restriktiva utövningen bekräftades i NJA1951 s. 39 I-II, där ju domstolarnas remissvar hade visat på en annan väg att gå. Det åsidosättande av en norm som ändå gjordes i NJA1954 s. 532I-II(civila avlöningsreglementet II) ger inga principiella besked, vilket också kan sägas om det fall, NJA1954 s. 144 (tobaksexport), där underinstanserna men inte Högsta domstolen tolkade motstridiga föreskrifter till de tilltalades fördel. Beträffande remissvaren i NJA1951 s. 39 I-II, särskilt Svea hovrätts, måste man ställa sig frågan om hovrätten avsåg åsidosätta lagen om den stiftades när de skrev remissvaret, eller om hovrätten redan från början avsåg att inte göra det. Noteras bör att det vara andra som dömde i hovrätten än som skrev remissvaret, så det kan inte uteslutas att olika domare hade olika uppfattningar. Närmare till hands ligger ändå slutsatsen att hovrätten i sitt remissvar ville markera att den var beredd att göra konstitutionella bedömningar, att den skulle kunna ägna sig åt konstitutionellt kritiskt dömande. Just kvarlåtenskapsskatten var inte det upplagda målet, eftersom reglerna skulle kunna stiftas enligt annat förfarande som inte var avsevärt mer komplicerat än det som hade tillämpats. Därför är det möjligen inte reträtten som är det intressanta utan att hovrätten, om än inte i den dömande funktionen, gav sig in i den konstitutionella diskussionen. Likheten inför lagen är inte inskriven i grundlagen men kan uppfattas som en grundläggande rättsprincip. I UfR1960 s. 33 var det fråga om hur Danmarks Radio skulle behandla partier i en valdebatt. Radion hade låtit företrädare för partierna i Folketinget delta men inte företrädare för ett parti som hade godkänts för deltagande i valet. Højesteret instämde i landsrättens 288 Herlitz 1962 s. 495-497. Sammanfattande slutsatser: Normhierarki med diffusa effekter Danmark: grundlagstillämpning i några fall Yttrandefrihet och likhet inför lagen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=