konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 548 Högsta domstolen avgjorde målet i plenum enligt 3 kap. 4 § rättegångsbalken, som handlar om förfarandet när domstolen vill frångå tidigare prejudikat. Majoriteten – femton justitieråd – gav kärandena rätt. De konstaterade lakoniskt att kungörelserna ”icke [ägde] verkan såsom allmän civillag”. De gjorde vidare avlöningsreglementet till överordnad norm, eftersom de förklarade att frågan om skyldigheten att underkasta sig inskränkningarna berodde på omdessa var förenliga med reglementet. Även med beaktande av de onormala förhållanden som rådde vid tiden fann domstolen att dessa inte var förenligamed den rätt som tillförsäkrats kärandena i avlöningsreglementet. Kärandena vann framgång, och ledamöterna sköt i själva slutklämmen in att domstolen ”lämna[de] utan avseende vad kronan anfört om oriktig förutsättning vid avlöningsreglementets utfärdande”.277 Sju justitieråd ansåg, med delvis olika motiveringar, att inskränkningarna skulle tillämpas, eftersom riket varit i ett med krig jämförligt läge och att det då fick anses acceptabelt med undantag, som inte gjorde att kärandena fått lägre lön än de skulle ha fått vid civil tjänstgöring. Två justitieråd intog en mellanposition. Några saker kan alltså slås fast. En kungörelse med stöd av riksdagens beslut är inte en allmän civillag; det fordras att den verkligen utfärdas i den formen. Att staten trott att den föreskrev något men i själva verket föreskrev något annat kunde – föga förvånande – inte göra den obunden av sina egna föreskrifter. Vad som är mera oklart är hur rådhusrätt och hovrätt i 1954 års fall bara kunde förbigå 1949 års prejudikat, utan att ens nämna det.278 Det är lika oklart hur Högsta domstolen såg på sitt tidigare prejudikat, eftersom det inte nämns uttryckligen i domskälen, ens av de skiljaktiga ledamöterna. I 1954 års referat är 1949 års fall anmärkt under rubriken med ett ”jfr”,279 och den enda hänvisning som finns till det fallet i övrigt rör vissa i det äldre fallet citerade föreskrifter.280 Slutsatsen sommöjligen kan dras av detta är att 1954 års domare antingen var anmärkningsvärt respektlösa i förhållande till ett prejudikat, eller att det rådde bred enighet om att 1949 års avgörande var ett olycksfall i arbetet. Det har säkerligen också haft betydelse att kriget var fem år längre bort i tiden. Icke desto mindre får det anses att den extraordinära situationen som förelåg under beredskapen fick en förvånansvärt liten betydelse i 1954 års fall. Särskilt gäller detta som, vilket nedre justitierevi277 NJA1954 s. 532 på s. 538. 278 I Sundberg 1960 s. 66-67 diskuteras visserligen de båda fallen men utan att ett svar på den nu ställda frågan antyds. 279 NJA1954 s. 532 på s. 532. 280 NJA1954 s. 532 på s. 535.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=