kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 547 sannolikt för att det av underinstanserna tillämpade undantaget inte var ett undantag från exportförbudet utan från monopollagstiftningen. Vad som inte heller diskuterades är legalitetsprincipen. Fallet är ett av de fall där det kan sägas att den tilltalade hela tiden har haft för avsikt att göra något otilllåtet men där fråga uppkommer om brister i lagstiftningen gör att förbudet inte kan tillämpas. Även om Högsta domstolens tolkning säkerligen hade fog för sig på så sätt att den motsvarade vad lagstiftaren hade avsett är frågan om inte domstolarna bör vara strängare än så och kräva att lagstiftaren verkligen utformar straffbuden på ett klart sätt.275 NJA1954 s. 532 I-II handlade om några av de ekonomiska konsekvenser för enskilda som beredskapen hade fört med sig. Enligt det av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens beslut utfärdade civila avlöningsreglementet gällde vissa rättigheter i fråga om ledighet och ersättningar, men de hade inskränkts genom två senare utfärdade kungörelser. Frågan var om inskränkningarna kunde göras gällande mot dem som omfattades av avlöningsreglementet, trots att det var föreskrivet i detta att förmånerna inte kunde minskas eller upphöra. Kärandena ville att reglementet skulle tillämpas oförändrat mot dem, medan staten hävdade att det endast var avsett att tillämpas på normal tjänstgöring i fredstid. Avsikten hade varit att utfärda särskilda bestämmelser om förhållandena i krigstid. Staten menade att den under alla förhållanden hade rätt att i ett krigs- eller krisläge utfärda specialbestämmelser och därvid inskränka de rättigheter som annars gällde. I ett liknande avgörande några år tidigare, NJA1949 s. 468 I-II, hade Högsta domstolen slagit fast att allmän domstol kunde pröva denna typ av anspråk. Majoriteten hade då menat att avlöningsreglementet inte i alla delar var avsett att tillämpas om riket kom i krig, och att Sveriges situation efter ockupationen av Danmark ochNorge var att jämföra med krigstillstånd. Inskränkningarna var därför lagliga. I 1954 års mål argumenterade staten dels för att de båda kungörelserna utfärdats med stöd av riksdagens beslut och därför borde jämställas med civillag, dels att om tillämpningen av avlöningsreglementets inte skulle anses begränsad till normal tjänstgöring i fredstid, ”KMvid reglementets utfärdande handlat under oriktig förutsättning av sådan art att kronan ej kunde anses bunden av bestämmelserna”.276 275 Frågan återkommer bland annat i NJA2012 s. 105, se nedan kap. 8 avsnitt 5. 276 NJA1954 s. 532 på s. 537. Att ge enskild rättighet och att ta ifrån enskild rättighet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=