RB 71 vol1

kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 545 I NJA1954 s. 144 var en speditör Törngren och hans anställde åtalade för bland annat olovlig varuutförsel. Törngren hade enligt åklagaren köpt cigarretter av en dansk firma vilka på papperet skulle levereras till kunder i Tyskland, allt i enlighet med en Törngren meddelad exportlicens för transitering av gods som omfattades av exportförbud. I verkligheten hade emellertid Törngren, enligt åklagaren, delvis sålt cigarretterna i Sverige och själv eller tillsammans med köparna smugglat in dem i Tyskland. Utförseln ur Sverige hade skett med hjälp av exportlicensen. Att förfarandet gått till som åklagaren påstått blev utrett i målet, men Törngren hävdade att det inte var fråga om olovlig varuutförsel eftersom varorna faktiskt enligt exportlicensen förts ut till Tyskland, om än inte till de ursprungligen angivna mottagarna. Han hävdade också att de som köpt cigarretterna i Sverige, vilka var lastbilschaufförer som hade konton i hans speditionsfirma, inte egentligen hade köpt dem; det var bara så att cigarretternas värde som en bokföringsåtgärd hade satts upp på lastbilschaufförernas konton som ersättning för utlägg. Rådhusrätten i Helsingborg konstaterade att såväl tullen som Törngren tydligen hade ansett att Törngrens rätt att föra ut cigarretterna ur landet reglerades av bestämmelserna om exportförbud, som innebar att dessa endast kunde föras ut ur landet om Törngren företedde transito-exportlicensen. Rådhusrätten menade emellertid att Törngren, trots att han vilselett tullen, bara kunde dömas för olovlig varuutförsel om övriga förutsättningar för sådant brott förelåg. För tobaksvaror gällde att till riket inkommen vara, som visserligen inte fått införas enligt monopollagen men vars införande ändå inte var att anse som olovlig varuinförsel, fick av ägaren åter föras ur landet. Genom en kungörelse av år 1941 infördes allmänt exportförbud, och brott mot detta straffbelades som olovlig varuutförsel, men rådhusrätten menade att den kungörelsen inte kunde rubba rätten enligt lag till återutförsel av tobaksvaror. Enligt rådhusrätten saknades tillräckligt stöd för att begränsa denna rätt så att den inte omfattade transitogods; införandet av cigarretterna var inte att bedöma som olovlig varuinförsel och cigarretterna hade därför åter fått föras ur landet. De båda åtalade frikändes från ansvar för olovlig varuutförsel. Hovrätten instämde i allt väsentligt i rådhusrättens bedömning. Riksåklagaren framhöll i sitt överklagande att domstolarnas avgöranden innebar ”att de frånkänt enKM:s kungörelse giltighet i visst hänseende på Undantag i lag och huvudregel i förordning

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=