konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 544 accepterade konfiskation såsom grundlagsenlig bara den skedde genom allmän civillag. Grundlagens rättighetsskydd var alltså synnerligen tunt. Som sagt kan man anta att Högsta domstolen, om den hade funnit att kvarlåtenskapsskatten hade kunnat anses annorlunda än såsom en skatt, hade fått åsidosätta förordningen på grund av att den utfärdats i fel form. Detta är också en slutsats som dragits i doktrin. Enligt Hilding Eek hade rättsfallet ”undanröjt varje tvivel om att domstolarna i Sverige antagas ha rätt att pröva lagars grundlagsenlighet”.266 I ett betänkande med förslag till allmänna förfogande- och ransoneringslagar finns en bilaga om statliga regleringar av näringslivet ur statsrättslig synpunkt,267 författad av hovrättsrådet, sedermera justitierådet Y. Söderlund.268 I slutet av texten, som framför allt handlade om gränsen mellan samfälld lagstiftning och Kungl. Maj:ts enskilda lagstiftningsmakt, kom Söderlund kortfattat in på vilka konsekvenser som kunde följa av att förordning valts när allmän lag bort väljas. Söderlund ansåg att den förhärskande uppfattningen inom rättsvetenskapen var att det fanns ”en viss”269 rätt för domstolarna att pröva frågan om rätt lagform valts, något som också stöddes av NJA1934 s. 515 (Lübeckska målet) och 1951 s. 39I-II. Han ställde dock höga krav för att åsidosättande skulle ske: betydelsen av lagprövningen kunde förutses bli ganska ringa, eftersom domstolarna knappast kunde antas åsidosätta en förordning vars bestämmelser hade bort utfärdas som lag ”i andra fall än då förhållandet framstår såsom alldeles uppenbart”.270 Ännu mindre kunde det antas att domstolarna skulle åsidosätta en lag, ”allenast av det skälet, att det genom bestämmelser gjorda ingripandets överensstämmelse med grundlagsskyddade rättigheter icke är oomtvistlig”.271 Jämfört med övriga skribenter som accepterade lagprövningsrätten var Söderlund extra restriktiv: Han krävde att det skulle varaalldeles uppenbart att förordning låg utanför Kungl. Maj:ts egen kompetens för att den inte skulle tillämpas. Han presumerade att lag var grundlagsenlig och krävde positivt stöd för grundlagsstridighet för att åsidosättande skulle kunna övervägas. 266 Hilding Eek, rec. av Andersen 1954 i SvJT1956 s. 188-189 på s. 189. 267 SOU1952:24 s. 255-267. 268 Jfr NJA1961 s. 253 på s. 273. 269 SOU1952:24 s. 267. 270 SOU1952:24 s. 267. 271 SOU1952:24 s. 267.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=