kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 543 Det första stycket är ett rent konstaterande av vad som förekommit. Det andra stycket är en bedömning att kvarlåtenskapsskatten verkligen är en skatt, vilket kan jämföras med ett tänkbart uttalande om att ’det inte är uppenbart att den inte är en skatt’ eller liknande. Man kan nog våga uttalandet att Högsta domstolen, om den hade funnit att kvarlåtenskapsskatten hade kunnat anses annorlunda än såsom en skatt, hade fått åsidosätta förordningen på grund av att den utfärdats i fel form. Avgörandet återspeglar därmed legalitetsprincipen som överordnad norm. Det framgår också av rubriken att förordningens grundlagsenlighet hade prövats.264 Fallet är unikt med tanke på de tydliga ställningstagandena för först grundlagsstridighet och sedan grundlagsenlighet. Svea hovrätts remissvar innehöll en hel del lämplighetsöverväganden, somman rentav kan kalla politiska uttalanden, bland annat en kritik av det dubbla skatteuttaget på arv. Mot bakgrund av att kvarlåtenskapsskatten avskaffades så tidigt som år 1959 och att sedermera även arvsskatten avskaffats bland annat på den grunden att den utgjorde en beskattning av redan beskattade medel får Svea hovrätt i de delarna anses ha varit före sin tid. Att 1947 års finansminister inte var imponerad av hovrättens argument är emellertid ganska tydligt. Joakim Nergelius har i anslutning till Svea hovrätts dom noterat att det krävdes mer för att verkligen åsidosätta en lag såsom grundlagsstridig än att påtala dess grundlagsstridighet i ett remissyttrande, vilket är ett uttryck för svenska domstolars återhållsamhet.265 För egen del är jag mera förvånad över remissyttrandet än domen. Med tanke på att beskattningsrätten egentligen inte var begränsad i grundlagen hängde hela lagprövningsfrågan på den sköra tråd som tolkningen av gränsen mellan skatt och konfiskation innebar. Den enda grundlagsenliga begränsningen av skatteuttaget var statens behov, och om staten väl hade, eller ansåg sig ha, behov av medlen kunde det knappast bli en grundlagsfråga om staten verkligen hade ett sådant behov. Att entydigt definiera skatten som konfiskation lät sig knappast göra. När det gäller grundlagsfrågan är det intressant att domstolarna i sina remissvar å ena sidan tog så tydlig ställning mot ’skattens’ grundlagsenlighet men å andra sidan 263 NJA1951 s. 39I på s. 40-41. Beslutet i NJA1951 s. 39II identiskt. 264 Jfr Sundberg 1960 s. 69. 265 Nergelius 1996 s. 665. Kvarlåtenskapsskatten kan ej anses annorlunda än såsom en skatt. Vid angivna förhållanden kan vad dödsboet anfört till erhållande av befrielse från skatten icke vinna avseende.”263
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=