konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 536 att amerikansk rättspraxis var känd och diskuterad bland nordiska jurister vid tidpunkten.221 I USAhade man med början år 1937 accepterat mer inskränkningar från lagstiftarens sida när det gällde ekonomiska rättigheter än friheter såsom yttrandefrihet eller religionsfrihet, somkom att få en ’preferred position’. Härigenom hade domstolen infört olika normprövningsmarginaler, och olika presumtioner för respektive mot en lags grundlagsenlighet,222 beträffande olika typer av konstitutionella garantier. Som Ragnhildur Helgadóttir har poängterat drogs gränsen på ett annat sätt i Norge (mellan individens rättigheter mot staten och statsorganens rättigheter mot varandra) än i USA(mellan ekonomiska och icke-ekonomiska rättigheter),223 men detta hindrar inte att själva metoderna är likartade. Johs. Andenæs kommenteradeRt. 1952 s. 1089 (valolja) i Statsforfatningen i Norge. Han menade att när det var fråga om lagars förenlighet med grundlagbud som skyddade enskilda mot lagstiftningsmakten skulle det vara som att ”sette bukken til å passe havresekken om den lovgivende makt selv skulle ha det avgjørende ord ved tolkningen av grunnloven”.224 Delegation innebar däremot att Stortinget fick bättre tid för att behandla andra frågor, och det var knappast domstolarnas sak att bedöma om Stortinget disponerade sin tid på bästa sätt.225 I sammanhanget kan nämnas att uttalandet bara gäller delegationens grundlagsenlighet; om den föreskrift sommeddelats med stöd av delegationen är grundlagsstridig skall den åsidosättas av det skälet. Ett problem som enligt min uppfattning inte tillräckligt berördes är om legalitetsprincipen möjligen ställer högre krav än vad som framkom i fallet. Räcker det verkligen med det negativa konstaterandet att riksdagen kunde ha ingripit mot ett överutnyttjat bemyndigande, eller borde det också – i rättssäkerhetens och förutsebarhetens intresse – krävas positivt lagstöd för att myndighetsföreskriften skall gälla? Vad innebär det för den enskilde, om domstolarna inte kontrollerar delegationens utnyttjande eftersom Stortinget kan göra det men Stortinget faktiskt inte gör det? 221 Helgadóttir 2006 s. 165-170. 222 Wolfe 1994 255-256. 223 Helgadóttir 2006 s. 151. 224 Andenæs 1962 s. 253. 225 Andenæs 1962 s. 252-253.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=