kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 535 tyngre, vilket kan ge en ledtråd till förståelsen av fallen. Väger man nu inRt. 1957 s. 33 (mortifikation av stortingsuttalande?), kan man å andra sidan se att allmänintresset av yttrandefrihet i Stortinget vägde tyngre än det motstående enskilda intresset. När det gäller förhållandet mellan statsmakterna och delegationen av makt från Stortinget sade Høyesterett i Rt. 1952 s. 1089 (valolja) uttryckligen att domstolarna skulle vara mer tillbakadragna när Stortinget hade anledning att göra motsvarande kontroller. IRt. 1952 s. 554 (lektorstiteln) gjordes ändå en sådan kontroll. Beträffande skatter ansågs lagstiftaren ha stora bedömningsutrymmen i Rt. 1950 s. 831 (beskattning av expropriationsersättning) och 1955 s. 937 (skatt konfiskation?). Retroaktiv lagstiftning kunde ganska enkelt åsidosättas för den tid där verkan var retroaktiv, om lagstiftningen upprätthölls i övrigt. Det framkommer avRt. 1952 s. 932 (lön under suspension) ochRt. 1964 s. 1418 (danskt straff i Norge). I Rt. 1962 s. 369 (guldklausul), däremot, vägde Høyesterett in lagstiftningens försvarlighet och rimlighet, att det fanns goda skäl för den. Något liknande kan sägas omRt. 1961 s. 815 (initiativ till ersättning) ochRt. 1964 s. 1378 (laxfiske I). Det är svårt att finna en rak linje som kan förklara varför grundlagen lästes striktare ibland och som innehållande flexibla standarder ibland. Tydligt är att lagstiftarens skäl för antagandet av en lag kunde vägas in i vissa fall, samtidigt som Højesteret försökte avstå från att bedöma den politiska bakgrunden. Att lagstiftaren hade försökt åtgärda ett problem var relevant, huruvida problemet hade kunnat lösas på annat sätt var det inte. De viktigaste detaljer som kan konstateras är emellertid dels att Høyesterett i Rt. 1952 s. 1089 (valolja) gav ett skäl för en återhållsam granskning i vissa fall, vilket motsatsvis kunde utgöra ett skäl för en mer omfattande granskning i andra sammanhang, dels att Høyesterett i Rt. 1958 s. 479 (Sangen om den røde rubin) fann att yttersta varsamhet skulle iakttas beträffande inskränkningar i yttrandefriheten. Det konstitutionellt kritiska dömandet fick fördelas i små portioner. Att kontrollen av föreskrifter meddelade på delegation bröts ut och gavs ett eget bedömningsmönster just år 1952 är intressant. Synsättet kan komma från amerikansk rättspraxis, bland annat förmedlad genom en artikel av Stein Rognlien i Tidsskrift for Retsvidenskab år 1949220 om normprövningsmarginalen beträffande delegation. Ragnhildur Helgadóttir har framhållit 220 Stein Rognlien, ”Enkelte trekk fra amerikansk administrativ rett, særlig fra forvaltningsprosessen” i TfR1949 s. 263-297, ssk. s. 270-274.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=