konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 534 I fallet drabbade skattetillägget reellt de andra borgenärerna än staten, som hade förmånsrätt, och inte konkursgäldenären. Det var ”en lovgivningspolitisk betraktning” som saknade betydelse för lagtolkningen. Det var vidare ”åpenbart”216 att en sammantolkning av 96 och 105 §§ grundlagen inte kunde ”føre frem”217 och på så sätt skydda de andra borgenärerna. Det kreativa försöket att kombinera 96 och 105 §§ grundlagen blev alltså utan resultat. Detta är begripligt, eftersom grundlagen på det sättet skulle ha givit den enskilde ett för lagstiftaren mycket svåröverskådligt skydd. Samtidigt är tanken inte utan förebilder. Man kan jämföra med justitiarius Lassons sätt att år 1866 kombinera förbudet mot retroaktiv lagstiftning i 97 §, expropriationsbestämmelsen i 105 §och skyddet för ämbetsmäns rättsställning i 22 § grundlagen till en bestämmelse om att ämbetsmän inte utan vidare kunde åläggas helt nya uppgifter utan ytterligare ersättning.218 Man kan också jämföra med den amerikanska Högsta domstolens utveckling av procedural due process till substantive due process.219 När det gäller de skäl i 1950 års fall som åberopades i 1961 års fall kan konstateras att de gick ut på att skatte- och avgiftstillägg i norsk lagstiftning hade uppfattats som något annat än straff. Det var alltså ett formellt synsätt som blev avgörande, inte ett materiellt där själva kombinationen olaglig gärning – sanktion blev avgörande. Det finns anledning att återkomma till den frågan. I efterhand – med vetskap om den differentiering av normprövningsmarginalerna som gjordes i Rt. 1976 s. 1 – är det intressant att se om det finns några antydningar till ett sådant tänkesätt redan på 1950-talet. När det gäller yttrandefriheten kan man konstatera att den vägdes mot skyddet för privatlivet i Rt. 1957 s. 1217 (film om gammalt dråp) och mot skyddet för sedligheten i Rt. 1958 s. 479 (Sangen om den røde rubin). I det förstnämnda fallet vägde yttrandefriheten lättare och i det andrta tyngre än det motstående intresset. Det är svårt att dra säkra slutsatser, eftersom varje sådan avvägning beror på omständigheterna i det enskilda fallet. I just de två fallen var det ett individuellt intresse men inte ett allmänintresse som vägde 215 Rt. 1961 s. 1217 på s. 1219. 216 Rt. 1961 s. 1217 på s. 1219. 217 Rt. 1961 s. 1217 på s. 1219. 218 Høyesteretts dom 1.11.1866 i UfL, bd 6, 1866-67 s. 172, se härtill ovan kap. 3 avsnitt 2. 219 Se t.ex. Wolfe 1994 s. 131-138, 144-163. Sammanfattande slutsatser: Differentiering och amerikansk inspiration?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=