kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 533 Danmark för rattfylleri, och år 1963 stiftades en lag enligt vilken ett sådant danskt straff kunde avtjänas i Norge som 30 dagars fengsel. Norska myndigheter beslutade att så skulle ske, men domstolarna upphävde beslutet. Lagmansrätten, med vilken Høyesteretts kjæremålsutvalg instämde, menade att omvandlingen från hæfte till fengsel var en straffskärpning, och eftersom lagen hade tillkommit efter den danska domen skulle det strida mot 97 § grundlagen att tillämpa den mot den dömde.208 Eckhoff har nämnt detta fall som det ena av två åsidosättanden under efterkrigstiden.209 Smith har uttalat att grundlagsstridigheten blev ”åpent erklært”210 och att det var klart att lagen åsidosattes. Men sådan grundlagsstridighet kunde bara bli aktuell under en övergångsperiod, så avgörandet stod ”neppe i noen konflikt med lovgiverviljen, slik litteraturen ofte har villet kreve for å regne den som eksempel på utøvelse av prøvingsrett”.211 Vad man kan fundera på är om det inte snarare är fråga om partiellt åsidosättande. Även här – liksom i Rt. 1952 s. 932 (lön under suspension) – var det fråga om en bestämmelse som saknade uttrycklig tidsbegränsning bakåt i tiden men där en sådan tidsbegränsning kunde läsas in med stöd av 97 § grundlagen. För framtiden fanns ingen grundlagsstridighet.212 Skattetilläggens förenlighet med dubbelbestraffningsförbudet har senare blivit en stor fråga. I Rt. 1961 s. 1217 hade emellertid Høyesterett att ta ställning till omdet norska skattetillägget – kallat straffetillegg – var ett straff och föll under 96 § grundlagen om att ingen kunde ”straffes uden efter Dom”. Høyesterett fann att så inte var fallet. Förstevoterande, domaren Bahr, med vilken övriga fyra domare instämde, menade att skattetillägg hade funnits sedan år 1911 och aldrig hade uppfattats som straff enligt 96 § grundlagen. Även om ett skattetillägg hade ”pønal karakter”213 och tog sikte på att få människor att avhålla sig från visst beteende, hade det inte i processuellt hänseende behandlats som straff.214 208 Jfr Rt. 1965 s. 248, annan utgång men med så kortfattad motivering att någon analys knappast är möjlig. 209 Eckhoff 1975:1 s. 6. Det andra var Rt. 1952 s. 932. 210 E. Smith 1993 s. 225. 211 E. Smith 1993 s. 225, jfr s. 87. 212 Jfr Ketil Lund, ”Kontroll av staten i statens egne domstoler” i LoR1987, s. 214. 213 Rt. 1961 s. 1217 på s. 1219. 214 Jfr Rt. 1950 s. 674. Skattetillägg och dubbla förfaranden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=