kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 531 Smith ser fallet ur konflikt-perspektivet. För egen del anser jag mera intressant att lagen enbart var partiellt grundlagsstridig. Bestämmelsen att suspenderade ämbetsmän inte hade rätt till lön under suspensionen var i materiellt hänseende konstitutionellt oproblematisk, så länge den skulle tilllämpas på fall där ämbetsmän hade varit medlemmar i Nasjonal Samling eller ägnat sig åt annan form av landsförräderi efter det att den provisoriska anordningen hade trätt i kraft.197 Problemet här var omden kunde tillämpas på sådana handlingar innan anordningen utfärdats. Det kan alltså inte sägas att lagen i sig var grundlagsenlig eller grundlagsstridig, utan grundlagens 97 § lade till en i anordningen outtalad tidsgräns för dess tillämpningsområde, vad jag kallar retroaktivitetetsavvärjning. Faktum kvarstår emellertid, att 97 § grundlagen begränsade lagens räckvidd och att den åsidosattes när det gällde tillämpning på fakta som i tiden låg före dess antagande. Frågan om retroaktiv lagstiftning kom upp i ett annat uppmärksammat mål, Rt. 1962 s. 369. För ett antal obligationslån från år 1896 till år 1909 gällde guldklausuler knutna till den norska kronan, det vill säga en skyldighet att lösa in obligationerna till kronans guldvärde. Franska ägare av obligationerna gjorde gällande att de hade rätt att få obligationerna inlösta till guldvärdet, även om sedlar inte längre löstes in till guldvärdet. Staten och två banker, som var svarande, menade att en lag av år 1923 innebar att guldklausulerna var overksamma både avseende sedlar och obligationer. Frågan var om det skulle vara retroaktiv lagtillämpning i strid mot 97 § grundlagen att tillämpa den lagen.198 Förstevoterande, domaren Roll Matthiesen, tog som utgångspunkt att Norge hade haft en högkonjunktur 1914-18 och sedan en allvarlig lågkonjunktur under stora delar av 1920-talet. 1923 års lag suspenderade guldklausulerna eftersom sedelmängden hade behövt ökas om de skulle gälla. Därefter hade guldklausulerna åter börjat gälla år 1928 för att ånyo suspenderas år 1931. Det förhållandet att det var 1931 års suspension somvar aktuell i målet hade ingen betydelse eftersom lagen som sådan hade varit grundlagsenlig redan år 1923: 197 Jag bortser här från frågor om den kungjorts på rätt sätt. 198 Se till en sammanfattning Henrik Bahr, ”Høyesteretts dom i gullklausulsaken” i LoR1962 s. 193-206, och Sandmo 2005 s. 490-501. ”En norsk borger eller en utlending som har knyttet sin fordring til landets pengeenhet, kan ikke ha krav på å få oppfylt et kontraktvilkår av denne art mot sam-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=