kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 529 menade att det var fråga om expropriation – en bedömning som är generös mot fastighetsägaren jämfört med den gräns mellan äganderättsintrång och -reglering som drogs både före och efter detta fall186 – men att 105 § inte innehöll några närmare bestämmelser om hur ersättningsförfarandet skulle fungera. Det stred inte mot den bestämmelsen att låta ägaren ta initiativ till att få ersättning.187 I Rt. 1964 s. 1378 hade lantbruksdepartementet förbjudit vissa typer av fiskeredskap för laxfiske i Gaula älv under vissa tidsperioder. Några markägare fiskade i strid med förbudet, eftersom de ansåg att de hade rätt till det. De förelades böter men bestred dessa. Herredsretten fann att förbudet var grundlagsstridigt och att förbudet därmed inte skulle tillämpas. Anledningen till detta var att markägarna enligt gammal hävdvunnen rätt hade fiskerätt, vilken var grundlagsskyddad, och att förbudet tog ifrån dem all rätt så att deras kvarvarande fiskerätt blev illusorisk. Herredsretten menade inte att bestämmelsen skulle tillämpas mot ersättning. Den stödde sig på ett uttalande avCastberg att omen föreskrifts nytta för staten skulle vara mindre än dess ersättningsansvar, kunde föreskriften åsidosättas även om den bara ingrep i ekonomiska förhållanden.188 Herredsretten ansåg att så var förhållandet, eftersom det ”tykkjest lite truleg at det har vore meininga at fredningsvedtaket skulle føra med seg utlegg for staten”.189 Høyesterett var av annan uppfattning. Det var tveksamt om markägarna hade haft någon särskild rätt utöver den som normalt följde av äganderätten till mark, och det var än mer tveksamt om deras rätt var grundlagsskyddad. I vilket fall som helst skulle det i så fall innebära att den nya bestämmelsen skulle gälla men mot ersättning av statskassan. Det fanns enligt Høyesterett ingen rätt att vägra åtlyda en bestämmelse av aktuell typ på den grunden att den var grundlagsstridig, vilket berodde på de krav som ställdes på ”en praktisk og effektiv rettshåndhevelse”.190 Att ersättningsskyldighet för staten skulle kunna bli följden hade förutsetts i lagförarbetena. Høyesterett upphävde herredsrettens dom. Underinstansen hade en mera grundlagsvänlig attityd än Høyesterett. Även om häradsrätten må ha tolkat grundlagsskyddet för äganderätten för 186 Jfr Rt. 1918 I s. 401 (den stora koncessionssaken) och Rt. 1970 s. 67 (’det rene sommerparadis’). 187 Jfr Castberg 1964II s. 174. 188 Se härtill Castberg 1947 II . 228-229. 189 Rt. 1964 s. 1378 på s. 1383. 190 Rt. 1964 s. 1378 på s. 1380.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=