konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 528 Denna argumentativa aspekt på normprövningsmarginalen innebär att domstolarna lättare kan ingripa om lagstiftaren har förbisett grundlagsfrågan eller i tysthet utgått från att lagen är grundlagsstridig. Omvänt har lagstiftaren bättre möjligheter att få domstolarnas acceptans för lagen med en utförlig och välgrundad argumentation i lagförarbetena. Ett grundlagsstadgande som sällan aktualiserats i lagprövningssammanhang är 23 §grundlagen. Enligt den bestämmelsen fick kungen inte ge någon ”anden Rang eller Titel, end den, ethvert Embede medfører”. I Rt. 1952 s. 554 hade industridepartementet infört titlarna rektor, lektor och adjunkt för befattningshavare vid sjömans- ochmaskinistskolorna i stället för överlärare och lärare. ”Norsk lektorlag”, som var en organisation för rektorer, lektorer och adjunkter vid de högre allmänna skolorna, menade att dessa titlar enligt lag var förbehållna dem och att ändring bara kunde ske genom lag eller i vart fall kunglig resolution, inte genom beslut av Industridepartementet. Enligt Høyesteretts uppfattning hade de tillräckligt rättsligt intresse i saken för att få föra talan om giltigheten av Industridepartementets beslut. Høyesterett uppfattade inte 23 §grundlagen som ett hinder för att låta en etablerad titel omfatta även nya befattningar, om det fanns sakliga skäl för det. Sådana skäl förelåg. Titlarna var inte heller skyddade i lag. Det som avgjorde målet var en annan fråga. Stortingets beslut var bindande för administrationen, och där hade det framhållits att det måste göras en bedömning av om varje enskild lärare hade sådana kvalifikationer att vederbörande kunde ges en ny titel. För adjunktstiteln skulle till exempel krävas meriter motsvarande en dittillsvarande adjunkt. Industridepartementets generella titeländring stred alltså visserligen inte mot grundlag eller lag men väl mot Stortingets riktlinjer. Fallet är alltså ett exempel på hur administrationen för att handla korrekt måste följa Stortingets beslut. I detta fall ansågs det inte tillräckligt att Stortinget själv kontrollerade att delegationen tillämpades korrekt, utan domstolarna tog på sig den uppgiften. I Rt. 1961 s. 815 uppkom frågan om en lag om friluftslivet, som innefattade bestämmelser om strandskydd, stred mot expropriationsförbudet i 105 § grundlagen. Närmare bestämt var frågan om det var grundlagsenligt att kräva att fastighetsägaren själv tog initiativ till att få ersättning. Høyesterett 185 Rt. 1956 s. 952 på s. 960-961. Se betr. delegationer också bl.a. Rt. 1962 s. 46 och 1962 s. 1081. ”Stortinget har således skjønnet over behovet for og forsvarligheten av å gi administrasjonen så vide fullmakter, og jeg kan ikke se at domstolene har grunnlag for å tilsidesette dette skjønn.”185
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=