kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 527 Detta innebar inte att domstolarna saknade möjligheter att agera men att de i första hand skulle låta Stortinget göra det. Motsatsvis gällde alltså att om Stortinget själv antog en lag som berörde exempelvis 97 eller 105 § grundlagen, fanns det ingen annan än domstolarna som kontrollerade om lagen höll sig inom de gränser som dessa bestämmelser drog upp. Då skulle också domstolarna vara strängare i sin kontroll. Resultatet av resonemanget var i fallet att Stortinget hade haft rätt att besluta avgiften som en permanent avgift vid sidan av 75 § punkten a) grundlagen och att den var att se som en prisreglering. Den stred inte heller mot retroaktivitetsförbudet i 97 § grundlagen eftersom valoljeföretagen aldrig hade kunnat förvänta sig att inga avgifter skulle tas ut eller att inte prisreglering skulle ske beträffande valoljan eftersom beslutet att avgifter skulle tas ut hade fattas innan oljan hade sålts även om avgiftens storlek hade bestämts först därefter. Domaren Holmboe höll väsentligen med förstevoterande, men han tillade beträffande delegationen att delegation av beskattningsmakt och lagstiftningsmakt måste ses tillsammans. Det fanns därmed en gräns för hur långtgående delegationen kunde vara, eftersom Stortinget inte fick urholka sin egen konstitutionella funktion. Denna gräns hade dock inte överskridits i detta fall. Majoriteten ansåg föreskrifterna grundlagsenliga antingen på Bendiksbys eller Holmboes skäl. En domare, Berger, var skiljaktig, delvis med instämmande av domaren Qvigstad. Berger menade att delegationen var för vittgående, eftersom den innefattade både föreskrifts- och beskattningsmakt och makten att tillämpa föreskrifterna. Därför, och då gränserna för delegationen var oklara, stred delegationen mot grundlagens principer. Han framhöll att det fanns en krets av medborgare som pålades bördor genom delegationslagstiftningen. Høyesterett bekräftade 1952 års resonemang i Rt. 1956 s. 952. Där instämde förstevoterande Holmboe med Bendiksbys uttalanden och tillade att grundlagsenligheten av den aktuella delegationen hade diskuterats noga av Stortinget. Delegationens räckvidd hade vägts mot behovet av hantering av en hotande ekonomisk kris och Stortingets möjlighet till kontroll av hur delegationen utnyttjades. Stortingets noggranna överväganden av grundlagsenligheten hade betydelse: 184 Rt. 1952 s. 1089 på s. 1098. anvendelse av fullmakten: at den blir brukt i samsvar med de økonomiske retningslinjer som Stortinget trekker opp og at myndigheten ikke blir utøvet på en måte som fører til urettferdighet og urimelighet.”184
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=