kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 525 inte var ett lovligt syfte. Förstevoterande Bendiksby fann att det inte fanns anledning att anta att syftet med skatten var förmögenhetsutjämning. Han behövde inte ta ställning till om beskattningen drabbade dem som levde av sin förmögenhet orimligt hårt, eftersom en eventuell oavsedd olikhet i utfallet inte skulle göra skatten grundlagsstridig. Stortingets värdering av hur stor skattebörda som skulle läggas på olika skattebetalare kunde Høyesterett inte bedöma, och skatten kunde inte anses grundlagsstridig såsom varande konfiskation bara för att en skattebetalare fick tillgripa sin förmögenhet för att ha råd med skatten och levnadsomkostnaderna. Det fanns dessutom en möjlighet till eftergift av skatt efter en individuell bedömning av dess rimlighet. Övriga domare var eniga med Bendiksby. Apropå det svenska avgörandet NJA1951 s. 39 I-II (kvarlåtenskapsskatt)178 har jag skrivit att den enda grundlagsenliga begränsningen av skatteuttaget var statens behov, och om staten väl hade, eller ansåg sig ha, behov av medlen kunde det knappast bli en grundlagsfråga om staten verkligen hade ett sådant behov. Bendiksby uttalade att det inte fanns anledning att anta att syftet med skatten var förmögenhetsutjämning, ett uttalande som lämnar öppet för tolkningen att om detta hade varit syftet, hade skatten varit grundlagsstridig. En sådan tolkning motsägs dock av den stora frihet lagstiftaren enligt Bendiksby hade att fördela skattebördan mellan medborgarna. Skulle syftet med skatten ha varit förmögenhetsutjämning, skulle skattemedlen ändå ha använts till statens behov och det skulle ändå ha blivit en fråga om lagstiftarens vida skön i fråga om fördelningen av skattebördan. I Rt. 1952 s. 1089 aktualiserades en särskild prisregleringsavgift på valolja.179 En fråga var om avgiften rätteligen skulle betecknas som skatt, och om den föll under 75 § punkt a) grundlagen. Enligt denna bestämmelse fick Stortinget besluta om skatter och avgifter giltiga längst till den 31 december följande år såvida inte Stortinget uttryckligen förnyade dem. Enligt tidigare praxis hade avgifter som användes för visst syfte och inte gick in i statskassan ansetts falla utanför 75 § och alltså kunnat beslutas tills vidare utan krav på nytt beslut varje år. Syftet med de aktuella avgifterna var prisreglering och de gick in i en särskild fond, som visserligen inte var ett särskilt rättsubjekt, men medlen var avskilda från statens andra medel. På andra sätt skilde sig prisregleringsavgiften från de avgifter som behandlats i tidigare avgöranden, men förstevoterande, domaren Bendiksby, fäste sig vid att avgiften var ett av de verktyg som vid sidan av fastställande av priser användes inom pris178 Se nedan i detta avnsitt. 179 Se Sandmo 2005 s. 471-485.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=