konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 524 de annat än att expropriationsersättningenföre skatt motsvarade fastighetens värde. Skatten kunde inte läggas över på exproprianten. Domaren KruseJensen kom till en annan slutsats. Han menade att tidigare praxis ”må fravikes på grunn av de helt urimelige konsekvenser dens opprettholdelse vil få for den ekspropriat som det der gjelder”.173 För den i målet aktuella firman skulle expropriationen innebära att den tvingades lägga ned verksamheten på de tidigare använda fastigheterna utan möjlighet att inom rimlig tid skaffa nya fastigheter – det beräknades ta tio år att få tag i liknande mark – och dessutom på grund av ”den overordentlig sterkt progressive inntektsskatt blir han dessuten berøvet en så stor del av sin kapital, at han praktisk talt blir avskåret fra å sette annen virksomhet av betydning i gang”.174 Kravet i 105 § grundlagen på full ersättning vid expropriation var då inte tillgodosett. En minoritet på fyra domare anslöt sig till Kruse-Jensen medan nio domare anslöt sig till Dæhli. Detta innebar att firman ansågs ha fått full ersättning trots att merparten försvann i skatt, en skatt som firman inte hade behövt betala om den hade kunnat fortsätta sin verksamhet ostörd. Skatten innebar också att firman inte hade kunnat köpa likvärdiga fastigheter, om sådana hade funnits till salu. Begreppet full ersättning i 105 § grundlagen blev härigenom tomma ord. Ställer man det allmänna mot det enskilda i detta fall blir orimligheten tydlig; här kan man tala om den konfiskation Svea hovrätt diskuterade beträffande den svenska kvarlåtenskapsskatten.176 Snart efter domen ändrades skattelagstiftningen så att ersättningen blev skattebefriad om den användes för att köpa annan fast egendom.177 I Rt. 1955 s. 937 hävdade åtta skattebetalare att de fick betala så mycket skatt (inkomstskatt, förmögenhetsskatt och en extra förmögenhetsskatt) att det i realiteten var fråga om konfiskation i strid med expropriationsregeln i 105 § grundlagen. Dessutom hade skatterna inte bara det lovliga syftet att täcka statens utgifter utan syftade också till ekonomisk utjämning, vilket 173 Rt. 1950 s. 831 på s. 834. 174 Rt. 1950 s. 831 på s. 835. 175 Rt. 1950 s. 831 på s. 835-836. 176 I fallet fanns en referens också till NJA1946 s. 580 (Rt. 1950 s. 831 på s. 833). 177 Andenæs 1965:1 s. 33. ”Skattene er med andre ord en direkte følge av ekspropriasjonen, og når den, som her, setter ekspropriaten i en helt usedvanlig ugunstig stilling sammelignet med andre næringsdrivende som ikke blir fratatt sine driftsmidler, mener jeg at han ikke har fått den erstatning som han etter Grunnloven og våre alminnelige expropriasjonsrettslige prinsipper har krav på.”175
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=