konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 522 skränkningar i yttrandefriheten borde vara få och tydliga, annars kunde det uppstå en ’afskrækkelsesvirkning’ som kunde hindra även tillåtna yttranden.164 Detta kan relateras till Rt. 1952 s. 1217: än hade inte yttrandefriheten en sådan preferred position som Germer diskuterade. Även det fall som nu skall diskuteras kritiserade Germer på den grunden att grundlagskonform tolkning inte tillräckligt klart tydliggjorde vilka begränsningar av yttrandefriheten som var otillåtna.165 Referatet Rt. 1958 s. 479 handlar om indragning av en otuktig skrift, Agnar Mykles Sangen om den røde rubin.166 Författaren och förläggaren hade frikänts på grund av rättsvillfarelse, men frågan för Høyesterett var om exemplaren av skriften skulle förklaras förverkade. Byretten hade beslutat om förverkande och förläggaren hade överklagat beslutet. Förläggaren hade inte hävdat att förverkande av otuktiga skrifter stred mot 96 § grundlagen, som fastslog den straffrättsliga legalitetsprincipen, eller 100 § grundlagen, som skyddade tryckfriheten, men att de straffrättsliga bestämmelserna måste ses i ljuset av grundlagsbestämmelserna och därmed tolkas inskränkande. Förstevoterande, domaren Skau, höll med klaganden om att bestämmelserna om förverkande av otuktiga skrifter måste läsas i ljuset av de båda åberopade grundlagsbestämmelserna. Även om det fanns stora delar av boken som, sedda isolerade, skulle kunna betraktas som otuktiga, måste yttrandefriheten anses som ”et så uunnværlig gode at man må være til det ytterste varsom med å trekke opp linjer slik at det vil virke som bånd på de alvorlig arbeidende kunstnere.”167 Här finns ett argument för ett starkt yttrandefrihetsskydd. Vad som skulle anses otuktigt måste också förändras i takt med tiden, och utvecklingen gick mot större öppenhet och frihet. Även om Skau ansåg att boken gick ”betenkelig langt”,168 stannade han för att inte betrakta den som en otuktig skrift. Det avgörande för honom var 164 Germer 1973 s. 123-130. Detta är en sida av den straffrättsliga legalitetsprincipen, jfr 96 § grundlagen, Rt. 1952 s. 989 och Sandmo 2005 s. 419-420. 165 Germer 1973 s. 198-199. 166 Se till fallet Sandmo 2005 s. 388-397. Se ävenRt. 1959 s. 431 och 1967 s. 1502 samt Sandmo 2005 s. 397-421. 167 Rt. 1958 s. 479 på s. 485. 168 Rt. 1958 s. 479 på s. 486. 169 Rt. 1958 s. 479 på s. 486. Se också Germer 1973 s. 198-199 och Sandmo 2005 s. 385-388. ”at domstolene på dette område bør vise den ytterste tilbakeholdenhet. Prinsippet i Grunnlovens § 100 tilsier etter min mening at man hvor det – som her – er tvil, heller bør frifinne enn felle.”169
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=