kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 521 parlamentet. Främst åberopade Gaarder den amerikanska grundlagen och det Adler-Falsenska utkastet, som byggde på den amerikanska grundlagen. Gaarder menade samtidigt att man med beaktande enbart av ”reelle hensyn”162 skulle komma till samma slutsats, nämligen att processhinder förelåg. Bland annat tog han hänsyn till att stortingsledamöter borde kunna yttra sig fritt i stortingets debatter. Å andra sidan kunde åberopas att grundlagens betydelse i väsentliga delar var att skydda individer, och att individer skulle kunna få för svagt skydd mot ärekränkning om de inte kunde föra mortifikationstalan mot en stortingsledamot. Mot detta framhöll Gaarder att inget hindrade lagstiftaren från att avskaffa hela mortifikationsinstitutet, som bara fanns i dansk och norsk rätt. Domaren Berger menade att ’Ansvar’ bara betydde straff- och kanske skadeståndsansvar men inte andra former av talan. Han menade att förhållandena år 1814 inte hade någon avgörande betydelse utan att grundlagen skulle jämföras med det nu gällande mortifikationsinstitutet. Syftet med det var att ge den ärekränkte upprättelse, inte att utdöma någon typ av ansvar mot den som fällt uttalandet. Enligt Bergers uppfattning skulle det vara en rimlig avvägning att tillåta en mortifikationstalan rörande ett uttalande i Stortinget. Majoriteten fann i likhet med Gaarder att ledamotens grundlagsskydd skulleanses omfattamortifikationstalan.163 I fallet ställdes två typer av grundlagstolkning mot varandra: tolkningen av en bestämmelse enligt sin tillkomsthistoria och enligt samtida värderingar. Att yttrandefriheten i Stortinget vägde tyngre hade historiskt stöd, medan upprättelse för dem som hade utsatts för ärekränkning var en värdering som låg i den gällande lagen. Även om den historiska tolkningen blev avgörande i fallet, är det inte säkert att den gäller i alla sammanhang. Olika grundlagsstadganden torde kunna tolkas på olika sätt. Som jämförelse kan nämnas Rt. 1959 s. 33, där förbudet mot retroaktiva lagar i 97 § grundlagen inte ansågs hindra att apotekare med äldre privilegier ålades att betala pensionsavgift för sina anställda. Som argument användes bland annat att apoteksnäringen även i ett antal övriga avseenden var hårt reglerad. Peter Germer knöt i sin avhandling samman hänsynen till att stortingsledamöter borde kunna yttra sig fritt i stortingets debatter med en teori om att yttrandefriheten borde överbeskyddas för att inte underbeskyddas; in162 Rt. 1957 s. 33 på s. 38. 163 Prejudikatet bekräftades i Rt. 1981 s. 692, där det också slogs fast bl.a. att en mortifikationstalan inte heller kunde föras mot Stortinget som institution.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=