kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 517 F.d. justitieministern Steincke framhöll att frågan om lagprövningen inte var en fråga om ren juridisk tolkning utan om ett politiskt problem, ”et rent magtspørgsmål”.148 Steincke anslöt sig till dels Anders Sandøe Ørsteds varningar i den grundlagsstiftande riksförsamlingen om den oreda som skulle kunna uppstå med en lagprövningsrätt, dels Nellemanns uppfattning om att frågan om en lags giltighet var avgjord när kungen och riksdagen i förening hade beslutat om en lag. Det argument som sammanställde 3 § grundlagen med grundlagens överordning över lag bemötte han med att den lagstiftande makten inte längre skulle vara lagstiftande, om lagstiftningen skulle överprövas av domstolarna – då skulle dessutom de bli både dömande och lagstiftande makt. Han gjorde sig till tolk för ”den gyldne middelvej”149 som tydligen innebar att man inte skulle lagstifta i frågan om lagprövningen men att rättspraxis å andra sidan skulle fortsätta på sitt tillbakadragna sätt. I 1966 års upplaga lade Ross in ordet ’formentlig’ i rubrikens tidigare tvärsäkra påstående att lagprövningen kunde upphävas genom vanlig lag.150 Apropå att domarna hade avgjort frågan utifrån ’sakens natur’ hänvisade han till att domarna ansåg sig rättstillämpande och inte rättsskapande, vilket gjorde att de så långt möjligt försökte legitimera sina avgöranden genom att ”søge hjemmel i visse elastiske og flertydige principper eller retsgrundsætninger”.151 Han motsatte sig C. Bangs uppfattning, att grundlagskommissionens ställningstagande att inte ändra lagprövningsrätten innebar att riksdagen hade accepterat lagprövningen genom passivitet. Ross, som hade varit med som sakkunnig i kommissionen, visste att dess tanke var att inte ta ställning i frågan.152 Ross menade att lagprövningen inte, vilket Sørensen hade hävdat, kunde tolkas in i 3 § grundlagen. Han höll med Poul Andersen om att den kunde ses som en följd av en kombination av 3 § grundlagen och grundlagens överordning över lagen, men det innebar inte enligt Ross att det var fråga om en sedvana på grundlagsnivå. Ross menade att en ”formel forfatning” inte implicerade att domstolarna hade lagprövningsrätt och han åberopade åter det franska exemplet. Vad som är oklart är om han fortfarande menade att en 148 Steincke 1960 s. 228. 149 Steincke 1960 s. 231. 150 Ross 1966 s. 195. 151 Ross 1966 s. 196. 152 Ross 1966 s. 197-198 not 44: Kommentaren till 74 § om att kommissionen inte hade tagit ställning till lagprövningen var riktig men kommentaren till 64 § om att ingen ändring av rättsläget var åsyftad var missvisande. Se till samma fråga utifrån andra parlamentariska uttalanden Lorenzen 1967 s. 117-131 och Koch-Nielsen 1968 s. 77-78.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=