kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 515 som domstolarna skulle döma enligt, alltså även grundlagen. En nyare lag kunde inte ändra en äldre grundlag, enligt sakens natur och det principiella förhållandet mellan grundlag och lag. Grundlagen var den enda lag som var förpliktande för den vanliga lagstiftaren, och den var berättigande för medborgarna. Om domstolarna skulle tillämpa en grundlagsstridig lag skulle de åsidosätta grundlagen. LeMaire var inte imponerad av Ross’ sätt att resonera och konstaterade att Ross’ avståndstagande från exempelvis Matzens och Berlins ”postulater” grundades på ”et nok så stort postulat”.136 Le Maire uppmärksammade att Ross’ maktkampsresonemang motsvarade Undéns hot om opinionsnämnden i den svenska debatten och anslöt sig till de skäl för att lagprövningen inte kunde upphävas genom vanlig lag som Poul Andersen hade anfört och som Ross hade inlett debatten genom att angripa.137 Søren Skov Knudsen försökte i sin artikel att påvisa att Ross’ argumentation innehöll två fel, som tillsammans ändrade slutsatsen. Han menade att lagprövningen var fast förankrad i den praxis som hade följt efter 1921 års avgöranden, att den hade accepteras som gällande rätt av lagstiftningsmakten vid grundlagsreformen, och att lagprövningen var en fråga av ”materiel forfatningsmæssig art”,138 nämligen förhållandet mellan statsmakterna. Regleringen av detta förhållande hade inte delegerats till någon viss statsmakt, och den avHøjesteret bildade och av lagstiftaren accepterade rätten på grundlagsnivå kunde då inte ändras genom vanlig lag. Ross menade emellertid att lagprövningsrätten snarare hade tolererats än accepterats av lagstiftaren, vilket inte hade gjort lagstiftaren bunden av lagprövningsrätten. Det var dessutom inte klart att lagprövningsrätten var en sådan materiell grundlagsfråga som hade grundlagskraft. Ross konkluderade fortfarande, nu dock mindre tvärsäkert, att en lag om lagprövningsrätten skulle gälla över domstolspraxis.139 Poul Andersen framhöll att lagprövningen i norsk rätt ansågs kunna avskaffas endast genom grundlagsstiftning.140 Han framhöll vidare att Ross’ tankegång inte bara kunde avse en generell lag om avskaffad lagprövning, 136 le Maire 1959 s. 86. 137 le Maire 1959 s. 82-86. 138 Knudsen 1959 s. 149. 139 Ross 1959 s. 205-208. 140 Jfr härtill också Finn Hiorthøys anmälan i Nordisk Administrativt Tidsskrift 1959 s. 339-342 av Ross’ Statsretlige studier och Dansk statsforfatningsret I-II, där han framhåller att det i Norge var ”en selvsagt ting” (s. 339) att regeln om lagprövningen fanns på grundlagsnivå och att man där inte hade känt något behov av att ”ved mere eller mindre overbevisende fortolkningskunster” (s. 340) knyta lagprövningen till speciella paragrafer i grundlagen. Det räckte att slå fast att det fanns en ”konstitusjonell sedvanerett, dvs. en sedvanerettsdannelse som angår forholdet mellom de høyeste statsorganer” (s. 340).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=