konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 514 Vad som hade legat bakom ställningstagandet kunde man bara gissa om, och Ross gissade att det hade med domarnas yrke och partifärg att göra. De ville ha konservativa garantier och judiciell kontroll. Men oavsett detta utgjorde lagprövningen domarskapad rätt. Sådan kan ändras genom lag, så en lag om upphävande av lagprövningen skulle gälla framför äldre rättspraxis. I fråga om en sådan lag ”vil højesteret for sidste gang udøve sin prøvelsesret med det udfald at loven anerkendes som gyldig og prøvelsesretten dermed bortfaldet”.129 Skulle nu Højesteret streta emot – i ett läge där lagstiftaren hade fått en politiskt viktig lag åsidosatt och därför hade beslutat en lag om upphävande av lagprövningsrätten –, då skulle det bli en maktkamp mellan Folketinget och Højesteret, vilken bara kunde få en utgång: Højesterets nederlag.130 Vad Ross inte diskuterade var vilken typ av regim som skulle stå för en sådan utveckling. Tankarna förs närmast till Norges Høyesterett vid ockupationen, och om lagstiftaren i Ross’ exempel skulle vara så angelägen om att få igenom en grundlagsstridig lag, vore det enligt min mening närmast Højesterets plikt att streta emot: om en maktkamp skulle vinnas av lagstiftaren skulle Højesterets nederlag symboliskt markera att steget från rättsstatt till maktstat hade tagits. Varför Højesterets ledamöter genom att ”bøje sig for den lov der berøver domstolene deres prøvelsesret”131 skulle medverka till en sådan utveckling är för mig oklart.132 För att nu återvända till 1959 års debatt: C. Bang fäste sig, liksom Max Sørensen,133 just vid att lagprövningen hängde samman med maktfördelningsprincipen i 3 § grundlagen. Enligt Bang innebar också grundlagskommissionens ställningstagande att inte ändra lagprövningsrätten – oavsett vad som var bakgrunden till det ställningstagandet – att riksdagen hade accepterat lagprövningen genom passivitet.134 Le Maire framhöll att det var ”vanskeligt at forlige sig med” Ross’ slutsats, ”dertil synes prøvelsesretten os for selvfølgelig”.135 Enligt le Maire var det hela den samlade lagstiftningen 128 Ross 1958 s. 364, 1959-60 s. 172, Ross 1966 s. 196. 129 Ross 1958 s. 366. 130 Ross 1958 s. 364-367. 131 Ross 1958 s. 367. 132 Jfr också resonemanget hos Sørensen 1959 s. 451. 133 Sørensen 1959 s. 450. 134 Bang 1959 s. 92-93. 135 le Maire 1959 s. 83. målets samfundsmæssige betydning finder det rettest og rigtigst. Det er det man plejer at kalde en afgørelse ud fra ’sagens natur’.”128
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=