konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 510 cedurföreskrifter iakttagits.101 Ross menade emellertid att det inte var en logisk självklarhet att grundlagens högre rang än vanlig lag utan vidare innebar att det var domstolarna som skulle pröva om lagen var materiellt grundlagsenlig. Även om ingen ville förneka att en grundlagsstridig lag var ogiltig och inte skulle tillämpas, kvarstod enligt Ross frågan om vem som skulle ha kompetens att förklara om en lag var grundlagsenlig eller inte: Även omman hade större tilltro till domstolarnas objektivitet, hindrade inte logiken att lagstiftaren avgjorde sin egen kompetens.103 Här kan man dock ställa frågan omdet är relevant att betrakta grundlagen som överordnad, om grundlagsenligheten avgörs i och med lagens antagande.104 Ross ansåg emellertid att normhierarkin var en förutsättning (men inte den enda) för lagprövning. Lagprövning kunde vara utesluten för att det, som i England, inte fanns någon överordnad grundlag, för att grundlagen förbjöd domstolarna att utöva lagprövning eller för att domstolarna hade förklarat sig inte utöva lagprövning. (I de två sistnämnda fallen kan man som sagt fråga sig om grundlagen i något reellt avseende är överordnad lag.) Om nu grundlagen var överordnad lagarna och lagstiftaren själv inte prövade lagarnas grundlagsenlighet, kunde lagprövningen enligt Ross anförtros ett annat politiskt organ, eller domstolar, antingen allmänna domstolar eller en författningsdomstol. Prövningen kunde utformas på olika sätt, med en verklig ogiltigförklaring av lagen eller bara dess icke-tillämpning.105 När Ross analyserade dansk rätt kunde han utan vidare slå fast att lagprövningen var väletablerad. Han konstaterade först att lagprövningen inte var fastslagen i grundlagen, och han menade att det troligaste var att de flesta i den grundlagsstiftande riksförsamlingen var motståndare till lagprövning. Han menade gentemot Knud Berlin att lagprövningen inte kunde grundas på det särskilda förfarandet vid grundlagsändring såsom ett tecken på misstro gentemot lagstiftaren när det gäller att följa grundlagen. Tvärtom skulle lagstiftaren ha anledning att nagga grundlagen mera i kanten, om det var svårt att ändra den, menade Ross.106 Detta, kan det tilläggas, innebär ju dock 101 Ross 1959-60 s. 162, 1966 s. 183-184. 102 Ross 1959-60 s. 161, 1966 s. 183. Se härtill J. P. Christensen 1990 s. 210. 103 Ross 1959-60 s. 161-162, 1966 s. 183. 104 Jfr E. Smith 1993 s. 304-314. 105 Ross 1959-60 s. 162-164, 1966 s. 184-185. 106 Ross 1959-60 s. 166-168, 1966 s. 188-191. ”Det er ingen logisk nødvendighed at denne kompetence skal tilkomme domstolene. Den kan også tænkes placeret hos lovgiveren selv således at denne, samtidig med at give en lov, definitivt har afgjort spørgsmålet om dens gyldighed.”102
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=