konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 504 En landsretssagfører Balsner hävdade i UfR1958 s. 595 att en lag om stabiliseringslån var grundlagsstridig, eftersom den i strid med 73 § grundlagen kränkte äganderätten. Bakgrunden till lagen var att Nationalbankens valutareserv hade gått ned, vilket skulle åtgärdas genom att konsumtionen skulle minskas varvid den aktuella betalningssituationen skulle underlättas. Stabiliseringslånet skulle begränsa de välbärgades konsumtion och dessutommedföra en förbättring av statens finanser så att staten slapp ta upp lån i Nationalbanken eller på marknaden. Lagen hade kritiserats med olika argument: Stabiliseringslånet innebar ett tvångslån och en skattehöjning och stred sammantaget mot hittills rådande skatterättsliga principer på ett sådant sätt att den var att betrakta som konfiskation; det var inte fråga om skatt utan om expropriation utan motsvarande ersättning, för de lånepliktiga fick statsobligationer i vederlag dock inte till ett reellt värde motsvarande utgiften. Balsner menade att lagen innebar konfiskation och att statens behov av pengar orsakades av ”statens for store forbrug, der kunne afhjælpes ved nedsættelse af dens udgifter”.77 Vestre landsret tog omständigheterna vid lagens tillkomst till intäkt för att ”udskrivningen af ydelser til et stabiliseringslån efter de i loven fastsatte regler er en i en økonomisk krisesituation begrundet ekstraordinær foranstaltning fra lovgivningsmagtens side”.78 I princip var det fråga om ett lån med återbetalningsplikt, och även om den enskildes rätt till sin egendom inskränktes kunde lagen – som antagits på formellt korrekt sätt – inte anses grundlagsstridig. Avgränsningen av den grupp som berördes av tvångslånet var gjord på samma sätt som gällde vid progressiv beskattning, och den förlust de skulle komma att göra kunde betraktas som en sådan skatt, även om de vanliga skatterättsliga principerna inte kunde tillämpas. Två saker är intressanta. Den första är att landsretten utan vidare utgick från att den hade lagprövningsrätt, såväl formell sommateriell, och prövade lagens grundlagsenlighet. Den andra är att normprövningsmarginalen uppenbarligen var synnerligen bred. I stort sett allt vad lagstiftaren önskade kunde, med domstolarnas acceptans, betraktas som tillåtna extraordinära Law Review, vol. 39, 2011, s. 101-118 och Edward Larson, ”Putting Buck v. Bell in Scientific and Historical Context: A Response to Victoria Nourse” i Pepperdine Law Review, vol. 39, 2011, s. 119-128. 77 UfR1958 s. 595 på s. 595. 78 UfR1958 s. 595 på s. 597. Grundlagsenligheten hos stabiliseringslån
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=