kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 501 kunde bedöma om en expropriationslag stiftats med allmänintresset som grund; i fallet diskuterades nämligen om det var ett allmänintresse eller ett särintresse som låg till grund för lagen, och Højesteret fann att lagen stämde med vad det allmänna bästa krävde.62 Frågan var sedan ”om Domstolene med fuld Selvstændighed tager Stilling til Lovens Forenelighed med Grundloven, eller de til en vis Grad bøjer af for Lovgivningsmagtens Autoritet”.63 Om lagen ”utvivlsomt”64 var oförenlig med grundlagen, kunde det inte bli tal om att domstolarna tillämpade den. Oklara lagar kunde tolkas så att de stämde med grundlagen. Men om lagen var tydlig och grundlagen otydlig, och det därför var tveksamt om lagen var grundlagsenlig, hur skulle man göra då? I så fall kunde domstolarna tänkas vara försiktiga med att åsidosätta lagen och såtillvida erkänna lagstiftarens auktoritet som grundlagstolkare. Så hade danska domstolar också gjort, vilket i sin tur väckte frågan om lagprövningen var effektiv. Det berodde bland annat på hur stor ”Tvivlsmargin”65 domstolarna skulle acceptera. Andersen menade att denna marginal var för bred, för i UfR1921 s. 644 (fæsteavlösning) borde lagen ”ret klart”66 ha ansetts grundlagsstridig. Så långt var alltså lagprövningen i Danmark en tandlös tiger, men Andersen menade att det hade ett samband med att de flesta fallen handlade om den vaga grundlagsbestämmelsen om expropriation. Man kunde inte av dessa fall dra slutsatsen att ”Højesteret skulde savneMod til at tilsidesætte Love som uforenelige med mere skarpkantede Grundlovsbestemmelser”.67 Andersen hänvisade här till Olrik. Noterbart är att Andersen kopplade den smalare marginalen till att bestämmelserna var ’skarpkantede’, vilket får uppfattas som att det tar sikte på formuleringen och därmed tolkningsutrymmet. Olrik vägde in betydelsen av det intresse bestämmelserna skyddade.68 Även tillfälliga lagar kunde prövas mot grundlagen.69 Andersen menade däremot att förvaltningsmyndigheter inte kunde åsidosätta grundlagsstridiga lagar, för de var en del av den verkställande makten och deras förfarande omfattades inte av de rättssäkerhetsgarantier som gällde för domstolarna.70 62 P. Andersen 1954 s. 469-471. 63 P. Andersen 1954 s. 471. 64 P. Andersen 1954 s. 471. 65 P. Andersen 1954 s. 472. 66 P. Andersen 1954 s. 473. 67 P. Andersen 1954 s. 473. 68 Se kap. 4 avsnitt 3. 69 P. Andersen 1954 s. 473-475. 70 P. Andersen 1954 s. 475-477.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=