konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 492 begränsningen av möjligheten att förvärva lantbruksegendomar, trots dess verkningar för ägare av större egendomar, fick anses som en sakligt grundad allmän reglering av äganderättsförhållandena beträffande lantbruksmark. Begränsningen kunde alltså inte medföra ersättningsskyldighet. I den mån länsgreven kunde uppfattas så att han menade att möjligheten att ’friköpa’ sig från begränsningsregeln mot att sälja mark till staten hade inneburit att lagen hade blivit expropriationsrättslig i stället för jordreglerande, höll Højesteret inte med. Visserligen modifierades jordregleringen genom den möjligheten, men det jordreglerande syftet hade inte uppgivits. Bestämmelsen var dessutom ett för jordägaren frivilligt undantag i förhållande till den icke grundlagsstridiga huvudregeln med begränsningen av möjligheten att förvärva lantbruksegendomar. Det ligger nära till hands att jämföra med den svenska kvarlåtenskapsskatten. I båda fallen påverkades arvingarnas möjlighet att ärva. Kvarlåtenskapsskatten var oproblematisk på det sättet att den inte påverkade arvlåtarens rättigheter, och arvingarna hade ingen grundlagsskyddad rätt att ärva. Den danska jordregleringen påverkade emellertid inte bara utövandet av äganderätten, utan även ägarens möjligheter att sälja sin egendom beskars. Detta stämmer mindre väl med det högstämda uttalandet i 80 § grundlagen att äganderätten är ”ukrænkelig” och att avstående av mark bara kunde ske när det allmänna bästa krävde det, med stöd av lag och mot fullständig ersättning. I linje med 1921 års avgöranden ansåg emellertid Højesteret – som alltså prövade lagens grundlagsenlighet12 – att någon grundlagsstridighet inte förelåg. Højesteret laborerade inte med någon normprövningsmarginal utan slog fast att länsgreven inte kunde ges medhåll i sina påståenden om grundlagsstridighet. År 1946 tillsatte statsminister Knud Kristensen en utredning, som skulle lämna förslag till grundlagsändringar. Statsministern var själv kommissionens ordförande, och utöver honom bestod den av justitieministern och inrikesministern och 22 riksdagsledamöter som partierna utsåg. I samband med politiska maktskiften justerades kommissionens sammansättning. Professor Alf Ross fungerade som sakkunnig.13 12 Jfr H. Schaumburg, kommentar till UfR1965 s. 293 i UfRB 1965 s. 241-244 på s. 242. 13 Betænkning afgivet af Forfatningskommissionen af 1946, København 1953, s. 5-13, även i Betænkning i Riksdagstidende, Tillæg A, 104. ord. samling 1952-53, sp. 3493-3912. Grundlagsreform 1953. Oförändrat och oklart rättsläge
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=