kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 491 Då miste 79 § mycket av sin betydelse.10 Avsaknaden av ’hjemmel’ fällde inte avgörandet i detta fall, och fallet är ett exempel på att den negativa sidan av konstitutionellt kritiskt dömande inte fick genomslag. Som en uppföljare till de stora jordreformsmålen år 1921 kom efter andra världskriget ett liknande mål. Enligt en lag om lantbruksegendomar var det förbjudet att förvärva fler än två lantbruksegendomar. För undantag krävdes att man före ett visst datum hade till staten sålt mark motsvarande en femtedel av egendomens värde för en summa som kunde beräknas understiga full ersättning enligt 80 §grundlagen. Ett syfte bakom lagen var att dela upp stora jordbruk eller i vart fall ge möjlighet till bättre villkor för gamla och nya små jordbruk. Lagen hindrade alltså länsgreve Kaj B. Ahlefeldt-Laurvig att låta de stora lantbruksegendomar som han ägde i deras helhet tillfalla – genom arv eller överlåtelse – en enda närstående. Länsgreven menade att lagen var grundlagstridig. I första och andra hand yrkade han att domstolen skulle förklara att han, på olika sätt, skulle fritas från lagens tillämpning i vissa avseenden mot att han avstod viss mark till staten. I sista hand yrkade han att domstolen skulle förklara lagen oförbindande för honom såsom grundlagsstridig, så att han kunde låta så många han ville av jordbruksegendomarna falla i arv eller överlåtas till samma person. Han menade att det var en förutsättning för bifall till alla tre yrkandena att lagen stred mot 80 § grundlagen. Länsgrevens önskan var att hålla egendomarna samlade i släkten så länge som möjligt. Østre landsret menade att regeln om förvärv av högst två lantbruksegendomar ”alene er en almindelig saglig begrundet regulering af ejendomsforholdene”11 och att den därför inte var i strid med 80 § grundlagen. Ägarna hindrades inte i besittningen av sin egendom utan bara i rätten att sälja den eller låta den gå i arv. I förlängningen kunde inte möjligheten att låta mer än två egendomar gå i arv mot att staten fick köpa en del av jorden anses som ett expropriationsliknande tvång. Højesteret inledde i UfR1952 s. 797 med att konstatera att lagförslaget först hade innehållit ett förbud mot att driva mera än en lantbruksegendom, vilket hade jämkats vid riksdagsbehandlingen. Højesteret höll med om att 10 Jfr ävenUfR1976 s. 184 (kontroll av privatradioanläggning), jfr 1974 s. 826. 11 UfR1952 s.797 på s. 800. Expropriation eller reglering av markanvändning?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=