konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 484 godtycke. Fallet med kvarstadsbåtarna berörde alltså den nerv som utgjorde det svenska formellt legala men reellt konstitutionella rättighetskyddet. Under och efter andra världskriget diskuterades också frågan om domstolarnas lagprövande och förvaltningsbeslutsprövande verksamhet, varvid det synes ha rått enighet om att rättsläget borde klargöras men mindre enighet om hur mycket makt domstolarna borde få. Andra världskriget och dess efterdyningar har alltså i de tre undersökta länderna inneburit tre olika erfarenheter när det gäller domarnas oavhängighet. I Norge blev lagprövningen en princip- och symbolfråga, och domarna avgick hellre än reducerades till lojala samarbetsmän. I Danmark var å andra sidan lojaliteten med samarbetspolitiken viktigast och domarna gav inte grundlagen någon funktion. I Sverige, som inte var ockuperat, gjorde sig ändå krigs- och ockupationshotet gällande. Det enda kända exemplet på domarnas inställning visar att de flesta domarna där hade sådan integritet i dömandet att lagen skulle tillämpas oavsett vad som kunde tänkas utrikespoli- tiskt lämpligt. Efter kort tid blev norska Høyesterett emellertid mera försiktig i sin lagprövande verksamhet än den varit omedelbart efter kriget. Denna tendens kommer att analyseras närmare i följande kapitel, men det finns redan nu anledning att antyda en slutsats om detta. I Finland gav domarna under tidigt 1900-tal klart uttryck för sin vilja att skydda rättsstaten, men efter år 1918 – när finländarna blivit herre i eget hus – uppkom en lojalitet mot lagstiftaren som gjorde domstolarna försiktiga. En motsvarande försiktighet, som skulle ha inneburit att domarna inte hade ansett sig kunna ifrågasätta den lagliga regeringens föreskrifter direkt efter kriget, uppkom inte i Norge. Varför? En viktig skillnad är att de finska domarna hade markerat mot den finske storfursten, som visserligen var en finsk statsmakt men som innehades av en på många sätt utomstående person, nämligen den ryske kejsaren. När landet hade ordnat sin egen grundlag handlade det om att i ett vanskligt politiskt läge bygga något nytt, och en inre enighet var då betydelsefull. Detta gjorde domarna försiktiga. I Norge, å andra sidan, var det inte fråga om att något nytt skulle byggas upp utan snarare om att den gamla rättsstaten skulle återupprättas. Då kunde domarna markera mot den mellankommande ockupationen genom att återknyta till tidigare rådande praxis, där lagprövningens existens var en viktig del, inte minst symboliskt och som identitetsskapande för Høyesterett. Det var också just lagprövningen som hade varit i fokus när Høyesteretts domare avgick från sina ämbeten. Mot den bakgrunden var det naturligt för Høyesterett att seriöst pröva även
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=