konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 474 I Högsta domstolen var meningarna delade. Tre ledamöter ville fastställa hovrättens domslut, och det blev således Högsta domstolens dom. Två av dem, justitieråden Strandberg och Afzelius, motiverade sig på följande sätt. Kassan hade inte blivit ägare till några byggnader. Kassan hade inte haft annat ändamål eller utövat annan verksamhet än som hörde samman med fullgörandet i prästernas ställe av deras skyldighet att bygga. Den hade inget anspråk på att få fortsätta göra detta eller att förfoga över kvarvarande medel. Ett syfte med att föra över betalningsskyldigheten till pastoraten måste anses ha varit att kassans verksamhet skulle kunna avvecklas, och förutsättningar för avveckling fanns år 1943. Överskjutande medel borde, som hovrätten funnit, betalas tillbaka till pastoraten. Högsta domstolen fann att bestämmelserna i 1943 års kungörelse hade tillräckligt stöd i den ecklesiastiska boställsordningen, som riksdagen hade samtyckt till.383 Justitierådet Beckman var skiljaktig när det gällde motiveringen och fäste större vikt vid frågan om talerätten än majoriteten, som i den delen bara anförde att det inte fanns hinder att pröva målet. Han anförde att trots att inga förpliktelser ålagts kassan gentemot kronan, ”måste med hänsyn till den ståndpunkt kassan intagit och omständigheterna i övrigt K. M. anses äga i den ordning som skett till domstols avgörande hänskjuta den uppkomna tvistefrågan”. Han ansåg, på de skäl rådhusrätten anfört, att föreskrifterna var tillkomna i behörig ordning och inte innebar ”att någon egendom obehörigen avhändes kassan”,384 varför han fastställde hovrättens domslut. Detta votum är i sin korthet intressant, om man stannar vid ordvalet ’till domstols avgörande hänskjuta den uppkomna tvistefrågan’ i kombination med det förhållandet att kronan inte hade något anspråk för egen del att bevaka. Det synes som om Beckman ansåg att kronan inte hade talerätt i egentlig mening men att kronan borde ha rätt att få prövat tillämpligheten av en författning, inriktad mot ett visst subjekt, på detta subjekt. Detta för tankarna till den diskussion som långt senare385 uppkommit om gränserna för domstolars möjlighet att pröva frågor om just huruvida en viss föreskrift är tillämplig på ett visst subjekt, antingen det är detta subjekt eller kronan som vill ha prövningen utförd. Utformningen av talan i detta fall är också intressant, eftersom kronan – som inte kunde föra en fullgörelsetalan till egen förmån – förde en fullgörelsetalan vars rättsföljd var att svaranden skulle följa en viss föreskrift. Ex inverso borde detta betyda att – i konsekvens med 383 NJA1948 s. 458 på s. 479-481. 384 NJA1948 s. 458 på s. 478, båda citaten. 385 Se NJA2007 s. 718 (Unibet II), se nedan kap. 8, avsnitt 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=