konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 472 stadganden som närmast var aktuella, 57, 60 och 73 §§ regeringsformen, inte definierade begreppet ’skatt’ på ett entydigt sätt.377 Vad som är av större intresse i domen är Nedre justitierevisionens betänkande med förslag till Högsta domstolens avgörande. Förslaget löd: Här möter vi för första gången i domstolspraxis det sedan så omdebatterade uppenbarhetsrekvisitet, förmodligen efter inspiration från Hugo Blombergs uttalande att domare inte borde tillämpa en föreskrift om det var ”uppenbart och oomtvistligt”378 att den beslutats av kungen ensam fast riksdagens medverkan hade krävts. NJA1948 s. 458 är ett speciellt fall med en invecklad historisk bakgrund.379 Relevant här är att Kungl. Maj:t år 1943 utfärdade en kungörelse om avveckling avSkånska prästerskapets byggnadskassa. Kassan meddelade emellertid domkapitlet och stiftsnämnden att den inte ansåg sig bunden av kungörelsen. Kungl. Maj:t uppdrog då åt justitiekanslern att förordna någon att föra kronans talan mot kassan. 377 NJA1948 s. 188 på s. 195. 378 Blomberg 1896 s. 81. 379 Kyrkoherdarna i Skåne var, till skillnad från kyrkoherdarna i övriga landet, skyldiga att själva bygga och underhålla sina prästgårdar. Detta var alltså inte församlingarnas uppgift. Om en kyrkoherde hade byggt för mer än ett visst värde, så kallad överbyggnad, hade han rätt till ersättning av sin efterträdare för överbyggnadsvärdet, och denna ersättning kunde efterträdaren i sin tur ta ut av sin efterträdare. Det bestämda värde som kyrkoherdarna skulle bygga för utan att få det ersatt av efterträdaren räckte inte till behoven, vilket medförde att överbyggnadsvärdena blev allt större för varje succession. År 1824 införde Kungl. Maj:t ett avskrivningssystem, som dock hade den effekten att de som betalat stora summor vid tillträdet snabbt förlorade dessa belopp. Dessutom ökades den årliga byggnadsskyldigheten, men nu blev den för omfattande. År 1839 inrättade Kungl. Maj:t en fond, Skånska prästerskapets byggnadskassa, till vilken prästerna skulle betala vissa avgifter. Kassans medel skulle användas till ”försträckning” särskilt till kyrkoherdar som vid tillträdande av prästgård behövde betala ersättning för överbyggnadsvärde och till kyrkoherdar som ville uppföra nybyggnad. ”Försträckningen” skulle emellertid innebära att kassan blev ägare av byggnaderna, och kyrkoherden skulle betala en årlig avgift till kassan för att få nyttja byggnaden. År 1849 fick kassan rätt att ta upp obligationslån för att kunna lösa in fler överbyggnadsersättningar. Genom en ecklesiastisk boställsordning år 1910 upphävdes de skånska kyrkoherdarnas skyldighet att bygga och underhålla prästgård, och denna skyldighet för- ”Enär det icke är uppenbart, att K. M. överskridit sin grundlagsenliga befogenhet genom att utan riksdagens medgivande utfärda de i målet ifrågavarande avgiftsbestämmelserna, samt vid sådant förhållande domstol icke äger åsidosätta nämnda bestämmelser, hemställer N. Rev., att K. M. måtte pröva rättvist fastställa HovR:ns domslut.”377 • Den obstinata prästerliga byggnadskassan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=