kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 471 nan, enligt dödsboet, skyldigt att betala tillbaka beloppen med ränta. Kronan bestred anspråket. I första hand menade staten att dödsboet inte hade rätt att påtala ett eventuellt fel eftersom Dahl hade accepterat regelverket. I andra hand ”ifrågasatte kronan av principiella skäl, om domstol överhuvud ägde rätt att pröva huruvida visst beslut av K. M. för sin giltighet krävt riksdagens samtycke”, men om så var fallet hävdade kronan att Kungl. Maj:t haft rätt att utfärda föreskriften. I den sistnämnda frågan anförde staten utförligt att läkemedelspriserna hade hållits höga för att möjliggöra apoteksverksamhet i glesbygden, vilket hade lett till ”abnormt stora”373 vinster för de stora apoteken i städerna. Med detta resonemang var avgifterna en del av prisregleringen, vilken föll inom Kungl. Maj:ts lagstiftningsområde. Dödsboet åberopade ett utlåtande av professor Halvar Sundberg och docenten Stig Jägerskiöld, som bland annat riktade in sig på frågan om avgiften tillgodosåg apoteksväsendets gemensamma ändamål. Argumentationen i den delen tog sikte dels på att det fanns en intern motsägelse i 1936 års föreskrift, dels på att om det inte var fråga om en avgift för ett gemensamt ändamål var det i realiteten en skatt. Beslut om skatt kunde inte fattas av Kungl. Maj:t ensam. Domarna är kortfattade och svårtolkade. Stockholms rådhusrätt fann att dödsboet ”icke äg[de] fog för vad dödsboet i målet gjort gällande” om att avgifterna ”icke kunnat avK. M. utfärdas utan riksdagens medgivande”374 Föreskriften var alltså inte ogiltig och skulle tillämpas. Denna dom fastställdes av hovrätten och Högsta domstolen. Av domen framgår alltså inte klart att föreskriftens grundlagsenlighet kunde prövas av domstol, vilket hade satts ifråga av staten, men en sådan prövningsrätt hade slagits fast redan genomNJA1935 s. 515 (Lübeckska målet). I det fallet hade å ena sidan klargjorts att förordningars grundlagsenlighet kunde prövas av domstol men att kraven för åsidosättande av grundlagsstridiga förordningar var högt ställda. I 1948 års mål har uppenbarligen en sådan prövning gjorts.375 Vad som närmare bestämt hade krävts för att förordningen skulle åsidosättas kan inte utläsas av fallet, men rådhusrättens ”icke äger fog”376 tyder närmast på att den ifrågasatta avgiften långt ifrån kunde anses utgöra en skatt. I sammanhanget kan nämnas att de grundlags373 NJA1948 s. 188 på s. 190, båda citaten. 374 NJA1948 s. 188 på s. 195. 375 Jfr Petrén 1956 s. 506: formuleringen att ’icke äga fog’ för en invändning visar att sakprövning skett. 376 NJA1948 s. 188 på s. 195.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=