konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 454 lagändringen det året. En skiljaktig ledamot ansåg att bestämmelserna om odelsrätt inte över huvud taget var tillämpliga på den aktuella fastigheten. Några ledamöter ansåg att fastigheten inte hade frigjorts från odelsrätt men höll subsidiärt med majoriteten om att 97 § grundlagen inte hindrade tilllämpning av 1907 års lag. Domen väcker flera frågor. Avgörande för majoriteten i 1918 års fall hade varit att det fanns ett särskilt starkt skydd mot upphävande av en latent odelsrätt, eftersom odelsrätten i sig själv var skyddad enligt 107 § och retroaktiv lagstiftning var förbjuden i 97 § grundlagen. Ett upphävt skydd för de latent odelsberättigade skulle göra 107 §verkningslös. I 1948 års fall tog Høyesterett mera fasta på den i 107 § förutsedda förändringen av odelsrätten efter hand som samhällets behov ändrades. Balansförskjutningen torde ha att göra med att samhällsförhållandena och därmed markanvändningsbehoven hade ändrats från år 1918 till år 1948.286 Märkligt är ändå att Høyesterett uttalar att klaganden inte hade något berättigat krav. Det skulle kunna beskrivas som att han, med stöd av 1918 års prejudikat, hade just ett berättigat krav. Vad som avsågs var troligen att han vid en intresseavvägning mellan parterna, i ljuset av en intresseavvägning på samhällsnivå, inte hade särskilt starka skäl för sin sak. Så uttrycktes det inte av Høyesterett i den kortfattade domen, men uttalandet kan förklaras genom en jämförelse mellan rättsskyddsprincipen och principen om handlingsdirigering med utgångspunkt i samhällsnyttan. Domen är också förvånansvärt kortfattad när det gäller förhållandet till Rt. 1918II s. 47. Høyesterett konstaterade lakoniskt att den i det målet hade intagit en annan ståndpunkt.287 Omnämnandet av att det äldre fallet handlade om en delvis annan situation gjordes ”for øvrig”288 vilket väl antyder att det inte var därför utgången blev en annan i 1948 års fall. Sammantaget tyder detta på att Høyesterett hade bestämt sig för en mindre långtgående lagprövning, i vart fall av inskränkningar i odelsrätten, och att Høyesterett inte ansåg sig tvungen att närmare motivera attitydförskjutningen. I ett rättsfall långt senare, Rt. 1989 s. 1353, säger Høyesterett att minoriteten i Rt. 1918 II s. 47 var överens med ”det som den gang var den alminnelige lære i teorien”.289 Detta kan förklara att det var lätt att avvika från fallet år 1948. Atti286 Jfr Andenæs 2006 s. 413, där det framhålls att år 1814 var det väsentliga i 107 § grundlagen att för stora jordegendomar inte samlades medan det väsentliga nu är skyddet för äganderätten. 287 Förhållandet nämns kortfattat i E. Smith 1993 s. 240. 288 Rt. 1949 s. 1147 på s. 1149. 289 Rt. 1989 s. 1353 på s. 1359. Se också Sandmo 2005 s. 130.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=