kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 453 nyttigt.282 I Rt. 1918II s. 47 (odelsrätt I) hade Høyesteretts majoritet funnit att en odelsrätt som hade uppkommit enligt 1821 års lag om odelsrätten på grund av förbudet i 97 § grundlagen mot retroaktiv lagstiftning inte kunnat upphävas av en lag av år 1907, som innebar att det offentliga kunde förvärva sådan mark utan hinder av odelsrätten. Detta gällde, enligt Høyesterett, även om den reella rätten att inlösamarken inte hade uppkommit före statens förvärv eftersom det fanns en närmare odelsberättigad som i första hand hade kommit i fråga att förvärva egendomen eller få lösensumman. En minoritet – som principiellt ansåg att domstolarna borde vara försiktiga med att åsidosätta en ”lov som grundlovstridig i tilfælde hvor der derommaa erkjendes at kunne være tvil eller deltemeninger”283 – menade att lagen bara var grundlagsstridig gentemot en odelsberättigad somhade rätt att lösa till sigmarken när 1907 års lag trädde i kraft. I Rt. 1948 s. 1147 återkom Høyesterett till samma frågeställning, och då avvek domstolen från 1918 års avgörande. Høyesterett förklarade att det inte stred mot 97 § grundlagen att 1907 års lag gjordes gällande mot den som hade en äldre odelsrätt med mindre han vid ikraftträdandet av 1907 års lag hade en aktuell rätt att lösa till sig fastigheten. I rubriken anges uttryckligen att utgången i målet var motsatt utgången i Rt. 1918II s. 47. Eftersom tre domare ville avvika från det tidigare rättsfallet avgjordes målet i plenum. Høyesterett uttalade att 1907 års lag borde kunna tillämpas utan hinder av 97 § grundlagen. Som stöd för detta åberopade domstolen att odelsrätten enligt 107 § visserligen inte fick upphävas, men att de närmare förutsättningarna för dess utövande skulle regleras i lag. Domstolen konstaterade vidare nya sociala och ekonomiska förhållanden efter hand gjorde ändringar i odelsrätten nödvändiga, och att den odelsberättigade inte hade något ”berettiget krav på å beholde sin odelsrett uanfektet av [1907 års lag], hvis han ikke ved lovens ikrafttreden hadde en aktuell løsningsrett”.284 Slutligen konstaterade Høyesterett att den i Rt. 1918II s. 47 hade intagit en annan ståndpunkt och att det fallet för övrigt handlade om att staten hade förvärvat ett odelsgods och bestämt att egendomen skulle vara fri från odelsrätt.285 I sak tillämpade majoriteten odelsrättsreglerna på fastigheten och kom fram till att den hade frigjorts från odelsrätt; tolkningen av 97 § grundlagen innebar att klagandens latenta rätt från tiden före 1907 hade släckts ut genom 282 Se även Baldersheim 2008 s. 152-153. 283 Rt. 1918II s. 47 på s. 50 (odelsrätt I). 284 Rt. 1948 s. 1147 på s. 1149. 285 Se härtill även Rt. 1970 s. 730 och 1971 s. 889.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=