kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 449 grundlagsenlighet i mål som rörde enskildas rätt. I de målen skulle domstolarna både pröva att lagarna tillkommit på formellt korrekt sätt och att de innehållsmässigt stämde med grundlagen.257 I de tre första upplagorna sade Andenæs att det för ett domstolsingripande inte krävdes att lagstiftaren medvetet hade överskridit grundlagen, utan att det vanliga var att lagstiftaren hade bedömt att lagen skulle anses grundlagsenlig eller inte tänkt på grundlagsfrågan. Han gjorde också klart att något uppenbarhetsrekvisit inte fanns: Grundlagen skulle tolkas på ett rimligt sätt, till exempel fanns inte bara grundlagsenlig rätt till ersättning vid expropriation till staten (105 §) utan också om expropriation utfördes till fördel för enskilda. Allmänna rättfärdighetsprinciper kunde däremot inte användas för åsidosättande av lag. Andenæs framhävde i en jämförelsemedUSAbetydelsen av att de norska grundlagsrättigheterna var formulerade på ett mera återhållsamt sätt än de amerikanska och att de norska domarna var mera återhållsamma än sina amerikanska kollegor hade varit före år 1937. Domstolarnas uppgift att se till att lagstiftningen höll sig inom grundlagens gräns innebar ändå att domstolarna var konstitutionens väktare. Om personliga rättigheter hade åsidosatts av en lag, kunde lagen inte tilllämpas. Om ekonomiska intressen stod på spel, fanns möjligheten att låta lagen gälla men – som om det vore en expropriationslag – ge den enskilde ersättning för intrånget. I valet mellan att åsidosätta lagen och att tillämpa den mot ersättning fick domaren välja det förnuftigaste alternativet. När det gällde grundlagsändringar fanns ingen möjlighet för domarna att pröva om dessa enligt 112 § grundlagen stämde med dess principer.259 I ett anförande år 1947 framhöll Andenæs sambandet mellan domstolarnas betydelse som grundlagsskyddande organ och vidden av domstolarnas behörighet när det gällde den enskildes möjlighet att få förvaltningsmyndigheternas avgöranden prövade av domstolarna.260 Andenæs poängterade 257 Andenæs 1945:2 s. 227-228, 1948 s. 233-234, 1962 s. 251-252, 1976 s. 294-295, 1981 s. 333334, 1986 s. 352-353, 1990 s. 349-350, 1998 s. 289-290, 2004 s. 272-273, 2006 s. 346-347. 258 Andenæs 1945:2 s. 228, jfr liknande 1948 s. 234, 1962 s. 252. 259 Andenæs 1945:2 s. 228-232, 1948 s. 234-238, 1962 s. 251-256, 1976 s. 298 och 301-302, 1981 s. 337 och 340-341, 1986 s. 357 och 359-361, 1990 s. 353-354 och 356-357, 1998 s. 293294 och 296-297, 2004 s. 276 och 278-279, 2006 s. 350 och 352-353. 260 Johs. Andenæs, ”Domstolene og administrasjonen” i Rt. 1947 s. 193-203. ”Det er heller ikke nødvendig at det er åpenbar strid mellom lov og grunnlov. Grunnloven må gå foran selv hvor fortolkningen av den kan være tvilsom. Men hvor like gode grunner kan anføres for den ene som for den annen forståelse, der er det naturlig at tvilen går i favør av loven.”258
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=