kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 443 an i den delen var vilken betydelse det hade att vissa bestämmelser var intagna i grundlag, som var svårare att ändra än vanlig lag, oavsett att de i materiellt avseende utgjorde straffrätt eller processrätt. Han löste frågan på detta sätt: Eek konstaterade också att konungen och två lagtima riksdagar tillsammans var grundlagsstiftare, och att den ordinära lagstiftaren inte fick företa sig det som var förbehållet grundlagsstiftarens kompetens. Vad detta närmare bestämt innebar var dock svårt att definiera. Enligt Eek var innebörden att ordinär lag fick komplettera men inte strida mot tryckfrihetsförordningen.221 Eek diskuterade även hur grundlagsbestämmelser borde tillämpas och tolkas. Fältet för grundlagens tolkning borde vara friare än vad som gällde vanlig lag, men grundlagen borde ha ett visst mått av rigiditet för att balansen mellan rättssäkerhet och effektivitet skulle kunna upprätthållas.222 Eek förde ett resonemang som liknade det som Reuterskiöld hade fört efter det att statsmakterna hade ombalanserats, vilket också förts vidare av Sundberg: regeringsformens maktdualism mellan kung och riksdag hade ersatts av ”en ’politisk’ och en ’byråkratisk’ maktfaktor i det svenska författningslivet”.223 När det gällde frågan om domstolarna kunde åsidosätta grundlagsstridig lag delade Eek in den i tre delfrågor: 1/ Hur kunde svenska domstolar förutses hantera grundlagsstridig lag? 2/ Vilken inställning kunde utläsas ut regeringsformen? 3/ Vilka skäl kunde ur rådande sociala och författningspolitiska förhållandens ståndpunkt anföras för och emot lagprövning?224 219 Eek 1942:1 s. 252. 220 Eek 1942:1 s. 253. 221 Eek 1942:1 s. 253-255. 222 Eek 1942:1 s. 255-257. 223 Eek 1942:1 s. 260. 224 Eek 1942:1 s. 267-268. ”Den betydelsen har grundlagskaraktären hos nu behandlade lagstadganden emellertid, att domaren, då han anser sig stå i en konflikt mellan innehållet i en bestämmelse i [tryckfrihetsförordningen] och en bestämmelse i t.ex. ordinär lag, måste ha benägenhet att lösa konflikten till förmån för grundlagsstadgandet. Detta tar sig uttryck i hans ’tolkning’ av de föreliggande stadgandena. Grundlagsregeln uppfattas såsom varande av högre valör än den ordinära lagens regel. Den senares innehåll jämkas. Domaren säger sig t.ex. att det ej kan vara ’lagstiftarens vilja’ att den ordinära regeln skall läsas så, att den kommer i strid med innehållet i grundlagsregeln, eller han säger sig kanske rentav att den förra icke ’gäller’.”220
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=