kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 439 vilka ändamål den regeringen använde fartyget – avvisade Högsta domstolen rederiets ansökan.197 Bakom den prydliga ytan, sådan den framträder i Nytt juridiskt arkiv, finns en mindre vacker bakgrund i form av försök till politiska påtryckningar mot domarna. Den svenska regeringen ville inte stöta sig med Tyskland men inte heller öppet blanda sig i avtalsförhållandet som låg till grund för uthyrningen. Regeringen lät därför frågan hanteras i juridisk ordning samtidigt som den försökte påverka överexekutorn Andreas Cervin, Göta hovrätt och Högsta domstolen att bevilja kvarstad.198 Påtryckningarna gick till så att en ämbetsman i Utrikesdepartementet som tidigare varit hovrättsråd, utrikesrådet Engzell, besökte presidenten i Göta hovrätt och meddelade att han önskade ett utslag i en viss riktning. Utrikesminister Günther skickade den 25 september 1941 en promemoria till hovrättspresidenten, där han bl.a. förklarade att det från Tyskland hade meddelats att man endast motvilligt hade inlett kvarstadsärendena och skulle göra den svenska regeringen ansvarig för om något av fartygen trots de från tysk sida gjorda framställningarna tilläts lämna svenskt vatten. Den 27 september 1941 fick regeringen underrättelser från Berlin om att Tysklands utrikesminister von Ribbentrop hade uttalat att Tyskland skulle uppfatta det som en fientlig hållning från svensk sida om ett av fartygen utlöpte och ankom till England. Den svenska regeringen uppfattade ordet ”fientlig” som ett hot om krigshandlingar. Rådmannen Andreas Cervin fick telefonsamtal med påtryckningar från statsrådet Rosander, och offentliggjorde den 30 augusti 1944 – alltså medan kriget ännu pågick – att så hade skett. Detta kommenterades av dåvarande justitieministern Bergquist med att regeringen bara hade lämnat upplysningar om det utrikespolitiska läget och hållit sig informerad om ärendets gång.199 Cervin hade emellertid i sin dagbok antecknat hur han fick del av regeringens önskemål: 197 Se till en grundlig analys av immunitetsfrågan Torsten Gihl, ”Staters immunitet vid främmande domstolar. Anteckningar kring ett rättsfall” i SvJT1944 s. 193-289. 198 Stridbeck 1981 s. 71-73, Flyghed 1992 s. 138-150, särskilt s. 142 och 144. 199 Stridbeck 1981 s. 80-81, Flyghed 1992 s. 142-143. ”Före ett magistratssammanträde kallade Gustaf B[äärnhielm], som då var t.f. borgmästare, in mig i sitt rum och meddelade, att statsrådet Rosander (som själv var domare och borgmästare) sagt till honom, att [Överexekutor] borde ytterst sorgfälligt granska och pröva frågan om de norska båtarna. Det vore av högsta vikt att ett klokt avgörande träffades i detta, för hela landet viktiga ärende. Skedde inte så skulle tyskarna kunna äventyra landets försörjningsmöjligheter och möjli-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=