konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 438 domstolen beslutade den 17 mars 1942 i detta, och de tio andra liknande målen, att kvarstadsansökningarna inte hade bort tas upp eftersom den brittiska regeringen hade statsimmunitet.194 Högsta domstolen anslöt sig alltså till överexekutors förstahandsskäl för att inte bevilja kvarstad. Högsta domstolen fann därvid att även om kvarstadsansökningen formellt var riktad till fartygets befälhavare var den i realiteten riktad mot besittningshavaren, den brittiska regeringen. Högsta domstolen fann att främmande makts immunitetsrätt var en erkänd svensk allmän rättsgrundsats. Det var i sammanhanget enligt Högsta domstolen även av synnerlig betydelse att en sådan grundsats var ”erkänd i de flesta länder, bland dem de oss närliggande stora kulturländerna Tyskland, Frankrike och Storbritannien samt Amerikas förenta stater”195 och att det saknades anledning att anta att svensk rätt var av annan innebörd. Detta uteslöt visserligen inte att kvarstad kunde beviljas även mot en främmande stat om denna med våld eller annars på egenmäktigt sätt hade tilltvingat sig besittningen till egendom, men det var det inte fråga om här. I fallet kunde den brittiska regeringen härleda sin rätt till fartyget från den norska regeringens rekvisition – som var ett offentligrättsligt ianspråktagande – och fartygsbefälhavarens beredvillighet att ställa fartyget till regeringens förfogande: Eftersom den norska regeringen hade varit immun mot ett krav från rederiet på utbekommande av fartyget och den brittiska regeringen representerade samma offentligrättsliga intresse i sitt brukande av fartyget – oavsett för 194 Se också NJA1942 s. 342. 195 NJA1942 s. 65 på s. 75. 196 NJA1942 s. 65 på s. 76. ”I det förevarande fallet innebar besittningens överflyttande till kungl. norska regeringen verkställighet av ett statligt rekvisitionsförfarande. Det ligger överhuvud i ett sådant förfarandes natur att verkställigheten sker även utan medverkan av det rekvirerade föremålets ägare, och alldeles särskilt måste så vara förhållandet om ägaren befinner sig inom ett av fientlig stat ockuperat område. Väl kan verkställigheten icke inom annan stats territorium rättsgiltigt genomföras tvångsvis. Men om den, såsom här varit fallet, sker med den omedelbare innehavarens samtycke, helst om denne är den rekvirerande statens undersåte och innehar ställning av befälhavare å det fartyg som rekvisitionen avser, bör den icke frånkännas rättsgiltighet under annan förutsättning än att den författning varpå verkställigheten grundas är av beskaffenhet att den med hänsyn till sin avvikelse från de för vårt lands rätt grundläggande allmänna principerna bör lämnas utan avseende. Så kan icke sägas vara händelsen med den norska rekvisitionsförfattningen.”196
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=