kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 437 överklagade beslutet till hovrätten, som beviljade kvarstaden. Därefter begärde redarna kvarstad på ytterligare sju fartyg, men överexekutor – som nu och i de följande fallen var rådmannen Andreas Cervin191 – avslog begäran eftersom erforderlig säkerhet inte hade ställts. Detta beslut gick inte att överklaga. Genom en mellankommande lagändring, tillkommen just för att kunna användas i de aktuella kvarstadsmålen, möjliggjordes snart därefter överklagande av sådana beslut.192 Det refererade fallet, NJA1942 s. 65, skall här behandlas närmare. Den 25 oktober 1941 inkom till överexekutor i Göteborg från ett av rederierna en ansökan om interimistisk kvarstad på ett av skeppen, Charente, eftersom befälhavaren kunde misstänkas föra bort fartyget på order av brittiska regeringen. Överexekutor beviljade inte interimistisk kvarstad utan kommunicerade ansökan med fartygets befälhavare och med de norska och brittiska regeringarna. Den 31 oktober 1941 yrkade rederiet åter interimistisk kvarstad, vilket yrkande avslogs av överexekutor men efter överklagande, som alltså möjliggjorts genom den snabba lagändringen, bifölls av Göta hovrätt den 1 november 1941. Den 6 november 1941 fann överexekutor i ett utförligt beslut att fartyget, som rekvirerats av norska regeringen och hyrts ut till brittiska regeringen, nyttjades av främmande stat för statsändamål vilket innebar att överexekutor var förhindrad att bifalla ansökningen. Den skulle därför avvisas. Det saknades dessutom sannolika skäl för det påstådda anspråket. Nästa dag beviljade hovrätten åter interimistisk kvarstad på fartyget, eftersom motparterna saknade statsimmunitet och sökanden hade lagt fram sannolika skäl för sitt påstående om bättre rätt till fartyget. Den 15 december 1941 beviljade hovrätten kvarstad i ett slutligt beslut. Hovrättspresidenten Bendz var skiljaktig: Han menade i likhet med majoriteten att statsimmunitet inte förelåg, eftersom fartygen inte nyttjades ”för ändamål som i sig självt är av statlig natur”,193 men sökanden hade inte lagt fram sannolika skäl för att den dispositionsrätt som den brittiska regeringen hade förvärvat från den norska skulle vara ogiltig. Han instämde alltså med överexekutor i att talan skulle ogillas. Den brittiska och norska regeringen överklagade beslutet. Fyra justitieråd ansåg att överklagandet borde kommuniceras med motparten medan tre ansåg att det inte var nödvändigt enligt gällande rättegångsbalk. Högsta 191 Stridbeck 1981 s. 65. 192 Stridbeck 1981 s. 73-92, Flyghed 1992 s. 141-144. 193 NJA1942 s. 65 på s. 70.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=