konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 434 I likhet med professor Skeie i Norge ansåg Lundstedt att ett skydd för äganderätten måste förenas med att domstolarna uttryckligen frånkändes rätten att pröva lagars materiella grundlagsenlighet. Slutligen medgav Lundstedt att detta skulle innebära att statsmakterna skulle kunna stifta lag oberoende av grundlagen, vilket väl inte var vad motionärerna hade tänkt sig.173 Efter att ledamoten Hellberg hade anknutit till utskottets avståndstagande från lagprövningen och uttalat att Lundstedt ”ganska ihärdigt och med rätt mycket buller”174 slagit in öppna dörrar försvarade sig Lundstedt med att hans yttrande var ett utslag av hans vetenskapliga verksamhet snarare än av partipolitik. Under alla förhållanden gav de sakkunniga fil.kand., sedermera professor, Jörgen Westerståhl i uppgift att utreda frågan om lagprövningen i Sverige.175 Herbert Tingsten utredde själv frågan om rättigheterna och lagprövningen i USA,176 professorn i statsvetenskap Georg Andrén, som dessutom var ledamot av riksdagen och konstitutionsutskottet, utredde förhållandena i Tyskland177 och fil.lic. Lars Frykholm behandlade ett antal andra länder.178 I Herbert Tingstens utredning om rättsläget i USA, som närmast tilldrar sig intresse av dessa komparativa studier, var det lagprövningsfrågan som fick mest utrymme.Han lyfte fram att grundlagen uttryckte det suveräna folkets vilja och därmed var en lag av högre ordning, och vanliga lagar som stred mot grundlagen måste därför vara ogiltiga. Tingsten fann att resonemanget innefattade förutsättningen att folket fortfarande vill vad det ville när grundlagen antogs och att denna vilja skulle gälla även före den folkvilja som stödde en nyantagen grundlagsstridig lag. Han uppfattade detta som en fiktion, liksom tanken att domarna inte hade någon egen vilja utan utförde lagprövningen som en logisk deduktion. I realiteten skapade domaren lag.179 Argumentet med de båda viljorna hade tidigare Olivecrona använt för att påvisa att lagprövningen inte var hållbar.180 En uppfattning som ingen av dessa delade var – om man utgår från fiktionen att folket enades om en konstitution – att den medborgare som var med om att anta konstitutionen 173 Första kammaren, 1938, 3 bd, nr 36, s. 11-13, Andra kammaren, 1938, 3 bd, nr 36, s. 9697. 174 Första kammaren, 1938, 3 bd, nr 36, s. 11-13, Andra kammaren, 1938, 3 bd, nr 36, s. 98. 175 Se SOU1941:20 s. 114-128. 176 Se SOU1941:20 s. 37-54. 177 Se SOU1941:20 s. 54-68. 178 Se SOU1941:20 s. 68-85. 179 Tingsten i bilaga till SOU1941:20 s. 39-41, 43. 180 Olivecrona 1925 s. 303.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=