kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 429 tryckfriheten skulle 96 § regeringsformen och tryckfrihetsförordningen alltjämt gälla.146 Inskränkning av rättigheterna skulle kunna ske genom av kung och riksdag stiftad lag, bortsett från dels tryckfriheten som var reglerad i särskild ordning, dels två rättigheter som skulle vara ”ovillkorliga”.147 Den ena av dessa var skyddet mot retroaktiv strafflagstiftning. Den andra var skyddet för äganderätten, varvid skulle gälla att statens expropriation och förfogande över egendom endast fick ske mot ”skälig ersättning” enligt bestämmelser i lag.148 Det kan ifrågasättas om det verkligen är korrekt att beskriva grundlagsskyddet för äganderätten som ovillkorligt med tanke på att lagstiftaren fick rätt att definiera vad ’skälig ersättning’ närmare bestämt skulle innebära. Det är inte säkert att det skulle motsvara ’full ersättning’, jfr 105 § norska grundlagen.149 En fråga av intresse är förstås om den föreslagna regleringen skulle innebära att grundlagen skulle anses överordnad lag. Motionärerna – Fritiof Domö m.fl. och Gösta Bagge m.fl. – uppfattade det tydligen som att det fanns ett behov av sådan överordning. De garantier som gällde för att grundlag inte skulle kunna ändras snabbt och oöverlagt borde gälla även de grundläggande fri- och rättigheterna. När lagstiftaren skulle göra ingrepp i fri- och rättigheter, borde man ha rätt att kräva att besluten inte tillkom förhastat och att de motsvarade ”folkets mogna och välövervägda vilja”. En tillfällig makthavare skulle inte utan folkets hörande ”kunna genomföra förändringar, som i sak innebära en djupt ingripande revolution, en revolution, ur vilken en återgång kanske knappast är möjlig”.150 Vad som slår en som märkligt är att fri- och rättigheterna skulle skyddas mot alltför snabba förändringar genom att grundlagsfästas, samtidigt som samma fri- och rättigheter, enligt både motionen och betänkandet, skulle kunna inskränkas av kung och riksdag gemensamt. Detta sätt att resonera återgår på det gamla sättet att se på grundlagen som ett kontrakt mellan kung och folk (om folket genom sina företrädare gav sitt samtycke kunde dess friheter inskränkas) utan något uppmärksammande av det problematiska i att en majoritet av folket kunde samtycka till frihetsinskränkningar som reellt träffade en minoritet av folket. De sakkunniga var av den uppfattningen att det inte i första rummet var 146 SOU1941:20 s. 6. 147 SOU1941:20 s. 15. 148 SOU1941:20 s. 6 och 15, de citerade orden återfinns på båda dessa sidor. 149 Jfr också motionen, SOU1941:20 s. 9. 150 Båda citaten frånSOU1941:20 s. 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=