kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 427 Henriques, som själv hade måst fly till Sverige under kriget, att retroaktiviteten i lagarna och dömandet utgjorde ”et juridisk galehus”.136 En ytterligare grundlagsfråga som aktualiserades under rättsuppgörelsen var grundlagens krav i dåvarande 72 § på att nævninger – närmast jury – skulle medverka i dömandet i missgärningsmål och i mål om politiska brott. Enligt vanlig lag skulle nævninger medverka i mål där dödsstraff eller fängelse över åtta år var föreskrivet. Eftersom dödsstraff förekom i rättsuppgörelsens processer137 kunde det hävdas att nævninger borde medverka, vilket inte skedde. Att domstolarna accepterade att enbart domsmænd (nämndemän) medverkade kritiserades av dem som ville se domstolarna som skydd för medborgarens rättigheter mot staten.138 Betydelsen av detta för rättsuppgörelsen blev dock enligt Tamm obetydlig.139 Någon omfattande utrensning av domare blev det inte heller fråga om; endast tre domare åtalades, varav en frikändes, en avskedades med viss pension och en avskedades utan pension. För domarna gavs en särskild möjlighet till prövning i Højesteret, vilket gjorde att kravet på att domare inte ”kan afsættes uden ved Dom” i dåvarande 71 § grundlagen var uppfyllt.140 Sammanfattningsvis kan sägas att de flesta domare varken reagerade mot retroaktiv lagstiftning under kriget, mot retroaktiv lagstiftning efter kriget eller mot den retroaktivt ändrade synen på regeringens samarbetspolitik under den första delen av ockupationen. En del av förklaringen i det senare skedet är att domstolarna, som under kriget hade tillämpat lagar med tillbakaverkande kraft, hade svårt att efter kriget stå emot krav på en rättsuppgörelse genom retroaktiv lagstiftning.141 Detta var dock enligt Tamm inte ett medvetet försök från domstolarnas sida att rehabilitera sig utan snarare ett ytterligare tecken på domarnas lojalitet med lagen.142 ”Domstolene lod sig bruge.”143 Krav på att andra domstolar och domare än de ordinarie skulle 136 Tamm 1985 s. 484. 137 Tamm 1985 s. 129. 138 Tamm 1985 s. 137. Jfr E. Andersen 1947 s. 48 som ansåg nyordningen grundlagsenlig men att grundlagsfrågorna borde ha analyserats djupare vid lagens antagande. 139 Tamm 1985 s. 720, jfr E. Andersen 1947 s. 122. 140 Tamm 1985 s. 569-571, se vidare Jensen 1999 s. 240. 141 Tamm 1985 s. 35. 142 Tamm 1985 s. 51. 143 Tamm 1997 s. 92. Sammanfattande slutsatser: ”Domstolene lod sig bruge.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=