konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 426 digt som befolkningens fördömande av bland annat angiveri och deltagande i tysk krigstjänst hade varit allmänt.129 När strafflagstillägget hade införts menade Hurwitz att de aktuella gärningarna hade varit straffbara enligt vid tidpunkten gällande rätt, men att straffen hade skärpts retroaktivt, delvis i onödigt hög grad.130 Vad som inte heller kunde bli en grundlagsfråga var att dödsstraff hade återinförts. Något förbud mot dödsstraff fanns inte i grundlagen, men dödsstraffet hade avskaffats i den normala straffrätten. Det förhållandet att dödsstraff retroaktivt hade återinförts fick alltså bedömas på samma sätt som övriga retroaktiva inslag i lagstiftningen.131 Ett annat sätt att resonera är att finna stöd för ett retroaktivitetsförbud i grundläggande rättsprinciper vid sidan om grundlagen. Tamm har noterat att skepsisen mot retroaktiv lagstiftning var större i det tidiga 1800-talets doktrin än som sedan kom att bli fallet, något som Hurwitz inte beaktade i sin rättshistoriska redogörelse som började med ett verk av Carl Goos från år 1875.132 Knud Berlin hävdade också att förbudet mot retroaktiv strafflag var en sådan grundläggande rättsprincip, som var förutsatt i grundlagen. Därför skulle lagar som uppenbart stred mot den principen inte tillämpas.133 Påståendet om förekomsten av sådana principer kritiserades senare av Ernst Andersen, som tog domstolarnas faktiska acceptans av den retroaktiva strafflagstiftningen som tecken på att eventuella sådana principer låg utanför ”gældende Ret”.134 Vad som är intressant är emellertid att brott mot retroaktivitetsförbudet måste ske i rena undantagsfall. I norsk rättspraxis blev detta tydligt. De danska rättsfallen lämnar återigen läsaren i osäkerhet om domarna menade att det var fråga om sådana undantagssituationer att retroaktiv lagstiftning var acceptabel eller om de lojalt skulle tillämpa retroaktiv strafflag oberoende av situation. När det gäller uppgörelsen med dem som tjänat pengar på samröre med ockupationsmakten togs större hänsyn till dem som följt regeringens officiella hållning.135 Icke desto mindre uttalade højesteretssagfører C. B. 129 Stephan Hurwitz, ”Om strafforfølgning i Danmark efter okkupationen” i SvJT1944 s. 833-852, ssk. s. 833-845. Se även Tamm 1985 s. 95-99 130 Stephan Hurwitz, ”Lovene af 1. Juni 1945 om Tillæg til Straffeloven og Retsplejeloven” i UfRB 1945 s. 129-145, ssk. s. 129-131, jfr Tamm 1985 s. 235-236. 131 Se härtill Tamm 1985 s. 310-314. 132 Tamm 1985 s. 739-741. 133 Berlin 1939 s. 8. 134 Andersen 1947 s. 98-101, citatet från s. 101. 135 Tamm 1985 s. 471-493.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=