kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 425 var tydligt.122 Officerare som hade fått tillstånd att delta i Frikorps Danmark och som hade lovats att få återinträda i tjänst fick efter kriget inte det utan avskedades och blev straffade, även om löftet ansågs som en förmildrande omständighet.123 I september 1942 uppmanade statsministern dem som kände till sabotageplaner att meddela detta till dansk polis, men de som gjorde detta blev efter kriget dömda för landssvek. Även om domarna i Højesteret inte var bekväma med att anse att det var fråga om angiveri i tyskt intresse – det var ju ett danskt intresse att behålla jurisdiktionen och myndighetsutövningen i danska händer, tillämpade de lagen som den var skriven.124 Detta visar tydligt att rättsuppgörelsen blev mycket mera komplicerad i Danmark, där den lagliga regeringen hade samarbetat med ockupationsmakten, än i Norge, där gränsen mellan laglig regering och ockupationsmakt var skarp.125 Folkrättens betydelse blev inte stor, men domstolarna slog i några fall fast att motståndsrörelsens aktioner inte var folkrättsstridiga, varför tyska befattningshavares misshandel i bland annat förhörssituationer inte utgjorde folkrättsliga nödhandlingar.126 Redan i ett fall år 1853 hade Landsover- samt Hof- og Stadsretten slagit fast att danska staten inte var bunden av ett givet löfte om pension som inte hade bekräftats i finanslagen.127 Ditlev Tammhar förklarat att frågan om retroaktiviteten inte berördes i rättspraxis enligt följande: ”Dommerne havde påtaget sig at udføre deres funktion i henhold til denne lov og måtte derfor lægge den til grund, således som den var.”128 Det förhållandet att frågan om retroaktiviteten inte berördes i rättspraxis innebär enligt min mening emellertid inte att något ställningstagande inte gjordes; tvärtommåste domarna anses underförstått ha accepterat retroaktiviteten. Ett sådant ställningstagande hade uttryckligen kunnat grundas bland annat på att grundlagen inte innehöll något retroaktivitetsförbud och inte heller tolkningsvis kunde anses innehålla ett sådant. Straff- och processrättsprofessorn Stephan Hurwitz förde ett sådant resonemang i en uppsats i Svensk Juristtidning år 1944, där han också förde fram argumentet att den danska lagstiftaren hade varit förhindrad att stifta nödvändiga lagar samti122 Tamm 1985 s. 727, 744; Jørgen Trolle, ”Omkring Højesteretsdommen i Frikorpssagen” i Juristen1946 s. 21-33. 123 Tamm 1985 s. 276-284. Se UfR1946 s. 884 och s. 1261 samt 1947 s. 805. 124 Tamm 1985 s. 383-386. Se UfR1947 s. 483. 125 Tamm 1985 s. 703-706. 126 UfR1948 s. 1326 och 1949 s. 833. 127 JU1853 s. 389 (greve Knuths pension). 128 Tamm 1985 s. 739.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=