konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 424 ning i kåren, eftersomdetta inte skulle stämma med betydelsen av ordet ’anvisning’ och då en sådan vid tolkning låg utanför vad som var avsikten med lagen. Sju av dessa domare fann emellertid att regeringens inställning gav anledning att sätta ned straffet till två års fängelse, vilket också blev Højesterets dom. Fem domare ville fastställa landsrättens dom, eftersom Kam var medlem av det danska nazistpartiet och lät sig värva ”paa et Tidspunkt, da Frikorpsets og den danske Befolknings gensidige Indstilling var klarlagt”.118 Den åberopade ’anvisningen’ utgjordes nämligen av händelser i juli 1941 och Kam hade anmält sig i april 1942. En domare tog fasta på dessa händelser och utvecklade resonemanget om betydelsen av dem. Den 8 juli 1941 hade krigsministeriet i ett cirkulär, som regeringen stod bakom, meddelat bland annat arméns avdelningar att det var tillåtet för hemsända värnpliktiga med flera att anmäla sig till Frikorps Danmark och att deras anmälningar inte fick försvåras av myndigheterna. Den 4 juli 1941 hade Ritzaus nyhetsbyrå förmedlat ett officiellt meddelande om att en dansk överstelöjtnant med den danska regeringens tillstånd hade övertagit kommandot över frikåren och att alla som hade fullgjort sin värnplikt kunde anmäla sig till kåren. Regeringen eller riksdagen hade enligt den skiljaktige domaren visat samma attityd till frikåren, bland annat vid dess avresa från Danmark, genom en regeringsförklaring i mars 1942 och i en lag i december 1941. Detta sammantaget ansåg den skiljaktige domaren utgöra en sådan ’anvisning’ som gjorde att Kam skulle frikännas.119 Av särskilt intresse är att retroaktiviteten aktualiserades på två plan, dels genom att lagen som sådan gällde redan inträffade förhållanden tillbaka till den 9 april 1940, dels genom att samarbetspolitiken som hade tillämpats från den 9 april 1940 till den 29 augusti 1943 kom att omvärderas: Vad medborgarna väl kunde ha uppfattat som av regeringen accepterade åtgärder, vilka av en del även i efterhand ansågs ha tjänat Danmarks intressen vid tidpunkten,120 ansågs i efterhand som straffbara handlingar.121 Även om retroaktiv lagstiftning som sådan kan anses acceptabel i undantagssituationer har det ifrågasatts om allt det som omfattades av lagstiftningen var så uppenbart förrädiskt att det borde ha straffbelagts i efterhand. När det gällde ett fall somUfR1946 s. 31 kan det sägas att missförhållandet mellan regeringens uttalanden vid gärningstidpunkten och den senare straffrättsliga bedömningen 118 UfR1941 s. 31 på s. 33. 119 UfR1941 s. 31 på s. 31-34, se härtill Tamm 1985 s. 242-243. 120 Tamm 1985 s. 743, se även s. 62-65. 121 Tamm 1985 s. 724-725.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=