kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 421 Oavsett vad man kunde förvänta sig, är det intressant att jämföra med Norge. Där påtog sig Høyesterett en annan roll. Varför accepterade då de danska domstolarna samarbetspolitiken? Ditlev Tamm har talat om den lojalitet mot givna påbud som fanns i det danska rättsväsendet, att danska domare känner sig som statens lojala ämbetsmän med plikt att döma enligt lagarna.107 Domarna slets mellan å ena sidan kravet på att lagarna skulle vara grundlagsenliga108 och å andra sidan att följa intentionerna bakom lagen, i detta fall bland annat intresset av att så stränga straff utdömdes att tyskarna blev nöjda.109 Grundlagsenligheten åstadkoms genom en lagkonform tolkning av grundlagen, vilket framför allt kommer till uttryck i højesteretspresidenten Jørgensens aktiva deltagande i och försvar av sättet att rättsligt konstruera kommunistlagstiftningen, något som har kritiserats i efterhand och redan i samtiden.110 Detta gjorde det svårt att förmedla en bild av en oavhängig högsta domstol; bilden blev i stället att den viljelöst följde order. Den försökte inte ens klargöra att det måste ställas höga krav för att konstitutionell nödrätt skall anses berättigad, något som åtminstone byrätten gjorde i det nyss diskuterade fallet UfR1941 s. 1070. Tamm har tagit domarnas godkännande av kommunistlagen som exempel på att ”domstolene fuldt ud sluttede op om regering og Rigsdag, selv om forfatningen var trådt for nær”.111 Frågan om nödrätten kom upp igen efter kriget, sedan en av de internerade, Einar Berthelsen, som även hade förts till tyskt koncentrationsläger och där blivit invalidiserad, begärt och fått ersättning av staten enligt en lag om ersättning till ockupationstidens offer. Han stämde staten och begärde ytterligare ersättning under påstående att interneringen varit grundlagsstridig och att, även om den med hänsyn till nödrätten varit rättsenlig, skulle medföra ersättningsansvar för staten. Staten bestred att lagen varit grundlagsstridig och att statliga på nöd grundade förfoganden kunde medföra ersättningsansvar. Østre landsret menade att det förhållandet att Højesteret genom att godkänna interneringen hade klargjort att kommunistlagen inte 106 Tamm 1985 s. 60. 107 Tamm 1985 s. 42 och 51. 108 Tamm 1985 s. 51. 109 Tamm 1985 s. 45-46. 110 Tamm 1985 s. 60-62. 111 Tamm 1997 s. 92. modstandsbevægelsen. Sagens udfald viste, at Højesteret ikke var indstillet på at påtage sig en sådan rolle.”106
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=